SICK TRICK
Med risk att bli korsfäst igen
Jag är stor stark och vuxen (eget boende) och kan knyta skosnörena. Jag har rest primitivt mellan Ishavet i norr och Afrika i söder på två hjul. Jag kan dricka en låda öl på en kväll och har en ansenlig skäggväxt med tresiffrigt resultat på vågen. Det som krävs för att en medelålders man ska identifiera en annan som vuxen. Inte utan att undertecknad har brister eller tillgångar utanför de redan nämnda och inte utan att jag gör folk förbannade med min person, inte heller utan att det finns de som skulle kunna tvivla på min vuxenstatus eller mognad heller. Om ärr i själ och kropp skulle räknas som årsringar så vore jag en gammal ek. Om stormar (egenproducerade) jag vikt mig under som en sup från ungdomens källa så är nog 41 år inte helt fel. Vi har funderat länge här uppe i Norrland över hur denna kol 14 metoden kan hjälpa oss men den har hitintills inte lyckats rena sprit i ett norrbottniskt familjehem. Det jag däremot lyckats förstå är hur världen stirrat med förblindad skräck hur forskare och vetenskapsmän funnit sätt att förena de mest besynnerliga kemikalier och baciller för att förgöra världen med bomber och raketer. Filmer är gjorda hur man i nevadas öken kombinerade sprängdeg med uran efter flera års forskning för att jämna japanska städer med marken. Det kostade enorma resurser och flertalet hjärnceller för forskare att få till ett neukleärt kaos medan min gamle far hade lösningen (och många fädrer före han). "Du ser alldeles för bra och tittar inte" sade han. Man ser inte skogen för alla träd det vill säga. Men nu är jag vuxen och far själv. Jag har förstått. Kombinationen östrogen och prestige är långt mycket farligare för mänskligheten än de som artificiellt kan uppbringas ännu i dags dato. Hade jänkarna under andra världskriget släppt nordiska mödrar och döttrar i städer med dessa egenskaper i fallskärm och skulle Google maps inte haft några kort från dessa områden ännu denna dag.
Arbetsåret 2014
Såhär mot 2014s slut så kryper en medarbetare fram. Eftersom att ledmotivet under de sista tio årens politik varit att färre ska göra mer så utnämner jag denne till årets Arbetare! Med så många lemmar måste detta vara ett lysande bra exempel på produktiv arbetskraft och evolutionens svar på politikernas långa önskan. Som småföretagare har jag verkligen lärt mig att jag är den julklappen kapitalisterna drömt våta drömmar om i sekel.Och det helt utan att jag doppat mig i honung och rullat mig i chokladströssel. Jag jobbar utan trygghet och arbetstidsregler bla bla bla ... Men jag saknar de fysiska möjligheterna en insekt som denna äger. Jag har inte hälften av benen eller vaknar inte utan hjärna! Inte före jag fyller 65 i alla fall.
Bad hair-day
För något tag sedan fick jag en snilleblixt enligt mitt eget tycke. Jag anses inte alltid ha snilleblixtar när jag får dessa infall utan har mer än en gång ansetts fått blixten mer inslagen i snillecentrum mellan gångerna. Jag är antagligen inte i den elitiska estetiskt och moderna världen antagen som någon modeikon. Ej heller kommer jag bli det heller. Jag bryr mig dock inte i det mer än vem som vann ishockeyligan i Ecuador! Min älskade mor påstod att en skönhet klär i en jutesäck. Jag har inte tänkt bevisa den tesen då mödrar har en benägenhet att vara inte bara frispråkiga utan även jäviga. Min snilleblixt för att återgå till den var att skaffa dreads. Denna lysande idee har legat på hyllan och mognat under några år så man kan säga att den blivit lika god och vällagrad som en västerbottensost nu. Sagt och gjort så blev jag kontaktad av en underskön varelse i kvinnligt format. Jo jag hörde inte av mig till henne ni läste rätt, hon presenterade iden som jag hade haft sedan länge. Oavsett om det var hennes fingrar i mitt hår eller min obstinata sida som gjorde mig till korsningen av rastafari och nordsvensk så har jag nu en massa dreads i håret. Bemötandet jag fick av omgivningen var helt underbart. Jag fick verkligen lära mig att dreadsen innebar att jag inte bara skulle lukta märkligt utan att jag förmodligen skulle röka exotiska örter och dyrka västindisk musik. Lika naturligt är nog att tjocka människor med skägg delar ut julklappar, polisonger gör att man åkter gamla amerikanska bilar och att alla flintisar röstar på Sverigedemokraterna. Sanningen är att jag äger motsatsen till "bad hairday" varje morgon och att jag älskar julklappar, och gärna åker i gamla raggarbilar igenom Västindien medan jag ser grönskan igenom oljeröken!
Livets kryddor
För de som inte vet kan jag berätta att jag är flerfaldigt förälder till några grabbar. Jag är kanske inte exemplarisk i varje detalj som förälder. Enormt självkritisk till hur jag serverar livet till dom och hur dom uppfattar det. Livet är inte uppbyggt som ett tv-spel har vi för väldigt många år sedan talat om. Vi har inte tre liv med chans att få fler om vi hoppar på en svamp. Vi har ett som vi måste vårda ömt och tillika leva till fullo. Det kallas i folkmun att äga frihet under ansvar. Ansvar mot sig själv och de medmänniskor och relationer man har. Ingen lätt uppgift för någon människa att klara utan att någon gång mellan varven trampa snett. Trampat snett har undertecknad gjort så skorna varit ordentligt snedslitna mellan varven. Ingen har tvingat mig till de mer eller mindre märkliga valen jag gjort ibland mellan BB avdelningen i Luleå till nu. Ingen har satt en pistol mot mitt huvud när jag gjort rent vansinniga saker. Jag är min egen ingenjör över mina val, lyckliga och olyckliga. Det som styrt mitt liv till där jag sitter just nu är med andra ord jag. Vad mitt innehåll själsligt som människa är en återspegling av min omgivning. Det som format mitt liv är föräldrar och vuxna förebilder. De som jag såg upp till som barn och senare i livet. Vi har som vuxna individer ett stort ansvar gentemot de mindre människorna som formas under vårt trollspö. Samhället som möter mina barn börjar mer och mer likna ett gladiatorspel där starkaste vinner. De som inte klarar pressen tar till olika sätt beroende på hur desperata och trasiga de är för att jämna ut oddsen eller bara helt enkelt ge upp. Media och polis larmar dagligen över hur ungdomar använder spice och annat skit, sådant som äter upp hjärnan. Vi jagar langare och tillverkare i vild förtvivlan för att stoppa vansinnet. Jag tycker inte det är fel att göra det. Ungar som trampar snett ska inte ha chansen att falla ut för en sådan stupkant som det innebär. Men det är bara en symptom till lika att man använder sig av dessa droger i sådan utbredd skala. Jag kan lova på förhand att man hittar på något nytt fantastiskt sätt att droga sig när spice är utrotat om vi inte gör något åt oss själva. Vi är förebilderna och ska visa hur man ska på bästa sätt tar till vara på livet och dess kryddor. Kryddor behöver inte vara alkohol, spel eller annat avdomnande. En fisketur eller laga och ät mat tillsammans, umgås på ett sunt sätt med våra små människor och visa de för helvete kärlek och respekt. Då kanske det blir lite bättre....
Plågsamt skönt
Är det någonting jag tror vi män har som medfödd egenskap så är det självskadebeteende. Vi kan helt utan att anstränga oss åsamka skador som är rent fantasifulla. Jag har naturligtvis inga bevis på att min tes håller i en vetenskaplig undersökning. Men jag har en massa år med öppna öron och ögon. Egna erfarenheter är också invägda i detta resonemang. Det är precis som med många andra saker som vi män upptäcker sent i livet en överraskning över det självklara. På samma sätt som att vi upptäcker att alkohol gör oss dum i huvudet och illamående så gör vi samma sak igen. Varför man gör någonting mot sig själv som är fördummande, hälsovådligt och ibland smärtsamt gång efter annan kan bara härledas till en sak. Min son avskydde att sova när han var just större än en handfull. Han var en jävligt arg liten man. I alla fall när han inte fick av sig strumporna med hjälp av munnen och just då han lyckats peta sig i ögonen med de annars så söta oskyldiga fingrarna. Precis när han höll på att somna så fogade han sig smärta för att hålla sig vaken. Jag har lärt han mycket men dessa trick hade han med sig från början. Jag kan inte minnas när jag gjorde mig illa första gången men jag glömmer aldrig när jag satt fast med tungan för första gången i en frusen vattenkran. Det var en kylslagen dag i bostadsområdet Kallkällan i Luleå och det var inte sista gången jag gjorde precis samma partytrick trots smärtan som uppstår när man tar sig lös i skamfylld panik i gott minne. Lite senare i livet så fann man det otroligt kul att hoppa ivrigt påhejad av andra deltagande unga hanar från höjder med diverse skador som följd. Ingen kan påstå att en pubertal ung man med hastigt förlängda kroppslemmar vara ett av naturen skapt perfekt precisionsinstrument. Tankarna som styr dessa lemmar och framförallt talförmåga är mild sagt lätt kaotisk och dimmig mellan varven. Precis i det skedet får vi bekanta oss med det mest smärtsamma som finns. Precis då trädde det verktyget in i livet som åsamkar män obeskrivlig smärta om man hanterar det oförsiktigt. Jag pratar naturligtvis om kvinnan. Ack så smärtsam och tillika förförande det mötet var. Lärde vi män oss någonting? Knappast skulle jag vilja svara på den frågan efter att jag har rannsakat och granskat mitt eget liv. Numera har jag fulländat och finslipat mitt självskadebeteende lagom till att jag kommit till den ansenliga åldern att kallas för vuxen man. Det elakaste man kan tänkas göra mot en kropp som omedvetet hållits vaken och alert med smärta måste vara att bli snäll med den. Träning och en balanserad diet som för den till ett gott hälsotillstånd med nedskuret spritintag och försiktigare umgänge med kvinnor så kommer min kropp må blomstrande. Enormt sadistiskt att vara snäll med en kropp som är född till att vara masochist!
Trappor
Vad man får göra utan påföljder när man blir gammal är inte per automatik samma sak som när man är ung. När man blir nog förbannades gammal får man veva med broddförsedda gångstavar i rulltrappor och kassaköer ute på stan helt utan straffpåföljd har jag iakttagit nyligen. Slumpmässigt så hamnade jag bakom en äldre dam som klämde fast dessa under armen när hon åkte i rulltrappan framför mig. Varje gång hon höll på att tappa dessa sylvassa hjälpmedel så rätade hon till de och jag fick med stor möda och vighet undvika att bli spetsad som ett tillbehör tillhörande grillspett. Sedermera tvärstannade den lilla juvelen precis efter avstigning utan en tanke på ev andra avstigande. Damen har nog aldrig blivit dömd för hög klubba i ishockey gissningsvis. Men människor som funnit diskussioner att deras avförings konsistens är viktigare än bolåneräntor har nog kommit en bit på livets stege. Då skiter man nog i några små detaljer som att spetsa en stressad medelålders man. Jag vet inte om det var av respekt eller stress som jag inte skällde ut denna pensionär.
Någonting som aldrig förändras med åren oavsett hur gammal jag än blir kommer nog vara nyfikenheten till en stängd kylskåpsdörr. Jag kan inte hjälpa att vilja kika in i en okänd kyl. Det är som att se in i någons liv och leverne. Nästa sak som heller inte kommer förändras är den barnsliga förtjusningen till kvinnors barm. Det finns någonting nästan magiskt med den delen av kvinnokroppen. Hur gammal man än blir förändras nog aldrig det heller. Att känna med fingertopparna på målarfärg för att kontrollera huruvida det torkat oavsett vad det står för torktid på burk eller skylt, så nog fan är fingrarna där i alla fall. Vattenfördämningar i diken och på små vårfloder hemma på infarten har alltid och kommer förmodligen alltid fascinera och är antagligen människans sätt att visa hur han kan bemästra naturen.
När jag blir gammal ska jag inte sticka ner medelålders stressade byggarbetare i rulltrappor men jag kommer absolut att ta mig tid att skälla ut de som försöker göra det. Jag kommer att dämma i vattenpölar, busvissla åt bystiga unga damer och tjuvkika i kylskåp med färgglada fingertoppar. Förhoppningsvis helt utan påföljder om vi fortsätter att respektera de äldre. Gör vi inte det så har jag hoppet uppe till att mänskligheten fortsätter att stressa som idioter likt mig som småspringer i rulltrappor.
Sexuellt inkorrekt!
Är man medlet eller målet kan man fundera på ibland när man möter människor. Jag har funderat länge på det både privat och ur ett samhällsperspektiv. När man röstar på ett parti inför en ny mandatperiod så får man en massa löften hit och dit. Sänkta skatter bättre sjukvård billigare bensin blöjor och bira osv osv. Allt för att man ska rösta på just de. När man möter människor privat så kanske inte löftena ser lika ut som med politiker. Kanske inte ens några blir uttalade alls. I för enkelhetens skull exemplet relationer med kvinnor finns dessa där i alla fall. En sängkammarblick en kram en känsla ger alla tillsammans med kroppsspråk oss en förnimmelse av ett löfte. Eller ett hopp åtminstone. Politiker lovar men när det kommer till kritan är det banne mig i bästa fall ett hopp. Jag blir tveksam till att rösta då löftena är väldigt populistiska. Tveksam för att jag inte tror man kan förändra världen eller samhället i en handvändning. Tveksam för att jag inbillar mig de vill använda min röst så de får en fet lön på riksdagen. Jag blir medlet och inte målet för alla löften. När människor gör detsamma. Blir lite för bra, lite för gulliga snygga sexiga eller inställsamma så får jag samma känsla att jag är medlet att nå för mig ett okänt mål. MEN att inte rösta och eller tordas ingå i relationer för att sedan ha åsikter om politiker eller människor, det är som att påstå sig vara duktig i sängen för att man gillar att bli avsugen länge. Att ligga försoffad på rygg blir man ingen porrstjärna av. Man måste tordas agera för att kunna se vad som hände sedan. Ingen kommer ihåg en fegis!
Ved
Mina barn är en Oxymoron!
Knott och gott
Att värmen påverkar en norrlännings sinneslag behövs ingen större tänkare för att förstå. Man blir trött och förbaskat grinig efter två dagar. Två veckor så börjar det krypa under skinnet under samma världsinnevånare. Fyra till fem veckor är man tamejfan lierad med allt ont som är skapat på jorden med få undantag. Undantagen skulle då vara kommun, landsting, försäkringskassa och skattemyndigheter. Det fanns en amerikansk president som nämnde några länder vid det namnet vi kallat dessa länge. Ondskans axelmakter.
Eftersom att försäkringskassan lyckats komma överens med diverse läkare att aids och cancer har en läkningstid på ca ett år innan man är frisk så är dom inte bara nominerade som onda utan rent kvalificerade till ett stollighetspris.
Skattemyndigheten behöver ingen större presentation. Myndigheten som beskattar våra inköp av varor för redan beskattade medel. Deras största genidrag var nog när dom införde moms på skatt när det gäller drivmedel. Moms: Mervärdesskatt. Helt oöverträffat internationellt som jag känner till.
Vårt underbara landsting som inte bara friserar sjukvårdens budget hårdare än en skinnheadsnagg. Det dom har gemensamt med dessa är nog solklart sedan de är delfinansiärer i Norrtåg. Intellektuella kalhyggen är nog den gemensamma nämnaren i detta fall. Tror en näve trisslotter och en flaska vodka gör mer nytta för sjukvården än lanstingets förtroendevalda.
Den verkliga stormakten har jag nu lyckats upptäcka efter ett toalettbesök på Luleås Kulturhus. Finkulturen har ingen gräns och heller ej hur omdömeslös deras jämställdhetspolitiska yttringar blivit. Jämställdheten har inte kommit in i dessa koridorer då det ej är tillåtet för män att byta blöjor på deras stackars barn. Såvida jag nu missat att det är en man med kilt på bilden.
Fortsätter värmen kommer undertecknad att ge sig på föga oskyldiga leenden på sandstranden som tillhör det nya terrornätverket som kallar sig soldyrkare.
På händerna
Bitterljuv
Den känslan som kan göra mig förbannad är då jag försöker vara herre över en situation och inte lyckas.Då oddsen tycks vara på min sida till en början men lika fullt faller åt ett annat håll. Ungefär som att smörgåsen faller alltid med smöret nedåt pang i golvet, trots fallskärm och livlinor som är kopplade till denne. Idag skulle jag inte kunna skjuta mig i foten ens om jag försökte. Det som gör mig frustrerad är mitt samvete. Alla gånger när jag mot alla odds lyckas med något som får omgivningen häpna och min tro på skyddsänglar får ny kraft. När saker verkar vara menat hända händer utan någon som helst kraftansträngning trots att jag inte vågat drömma om det, än mindre uttala detsamma.
Jag tror att människor är herre över deras liv. Någonstans inbillar jag mig att jag är en av de som igenom blod svett och tårar kan dirigera mitt dit jag vill att det ska vara. Men jag har lite svårt att bli förbannad med övertygelse då allt verkar gå emot en och ljuset i slutet av tunneln är ett tåg. Det är då jag blir påmind hur förbannat tur jag har som lever mitt kringflackande liv på min hoj med vänner på alla möjliga och omöjliga ställen. Man bestämmer själv om glaset är halvfullt eller halvtomt, mitt är oftast halvfullt. Det är dock fyllt med en bitterljuv doft ibland oavsett hur positiv man än är.
Midsommar för medelåldern
Med mål och en djup mening
