Kåvepenin och vårkänslor

Efter fyra dygns svajande feber och illamående som påminde om en bergochdalbana som en elak clown kunde ha varit ingenjören till så uppsökte jag Norrfjärdens vårdcentral. I sanningens namn så väcker det inte särskilt positiva och blomstrande tankar att ringa till en robot, och få den ynnesten att bli uppringd en halv dag senare för att förklara hur hälsotillståndet är till en trött underbetald landstingsanställd som har till uppgift att hålla borta patienter från vårdinrättningen. Litet grand som en halv-arg vakthund som ska skrämma bort de som inte är värdiga vår numera anorektiska sjukvård.

 

Någonting hände och de ringde överraskande redan efter tjugo minuter för att kolla om jag var en hypokondriker eller jag var tillräckligt sjuk för att bli slussad till akutmottagningen istället för att få bli omsedd av min närsjukvård. Dom hade lite otur denna gången och var tvungna att ta emot denna rosslige febersjuke medelålders hanen med en puls som hoppade i samma takt som en påse popcorn i mikron.

 

Tvåhundra kronor fattigare så fick jag träffa min nysvenske läkare och hans lärjunge, och fem minuter senare löste jag ut en kartong med antibiotika för en ändå rundare summa. Fri sjukvård är inte det jag tänkte på när jag dimmig och yr lämnade den stramt institutionellt målade lokalen som nästan fick mig att söka hjälp för depressivitet när jag ändå var där. Lyckligtvis så hade den fria sjukvården lättat mitt läder så pass att jag inte hade råd med det utan jag yrade iväg hem med hjärtklappning.

 

Väl hemma så öppnade jag kartongen med medicin och funderade om jag hört rätt när de sade att jag skulle ta de mellan måltiderna eller om tabletten var en måltid. Om tabletten nu är en måltid kunde de inte göra den mer aptitlig eller är det ännu ett av det statliga inslagen man får vänja sig mer av när man blir gammal? Jag funderade för ett ögonblick på kombon korvbröd och ketchup för att göra skiten mer angenäm att svälja. Sedan bestämde jag mig för att ta dessa som ett enkelt mellanmål för att göra livet enklare.

 

Man får allt välja att behandla den informationen man får av livet varje dag utifrån den man är. Feber och hjärtklappning påminner väldigt mycket om en riktig tonårsförälskelse när man ser tillbaka på den.

 

Det jag nu upplever kanske är galloperande vårkänslor kombinerat med en blomstrande fyrtioårskris?       


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0