Bad hair-day
För något tag sedan fick jag en snilleblixt enligt mitt eget tycke. Jag anses inte alltid ha snilleblixtar när jag får dessa infall utan har mer än en gång ansetts fått blixten mer inslagen i snillecentrum mellan gångerna. Jag är antagligen inte i den elitiska estetiskt och moderna världen antagen som någon modeikon. Ej heller kommer jag bli det heller. Jag bryr mig dock inte i det mer än vem som vann ishockeyligan i Ecuador! Min älskade mor påstod att en skönhet klär i en jutesäck. Jag har inte tänkt bevisa den tesen då mödrar har en benägenhet att vara inte bara frispråkiga utan även jäviga. Min snilleblixt för att återgå till den var att skaffa dreads. Denna lysande idee har legat på hyllan och mognat under några år så man kan säga att den blivit lika god och vällagrad som en västerbottensost nu. Sagt och gjort så blev jag kontaktad av en underskön varelse i kvinnligt format. Jo jag hörde inte av mig till henne ni läste rätt, hon presenterade iden som jag hade haft sedan länge. Oavsett om det var hennes fingrar i mitt hår eller min obstinata sida som gjorde mig till korsningen av rastafari och nordsvensk så har jag nu en massa dreads i håret. Bemötandet jag fick av omgivningen var helt underbart. Jag fick verkligen lära mig att dreadsen innebar att jag inte bara skulle lukta märkligt utan att jag förmodligen skulle röka exotiska örter och dyrka västindisk musik. Lika naturligt är nog att tjocka människor med skägg delar ut julklappar, polisonger gör att man åkter gamla amerikanska bilar och att alla flintisar röstar på Sverigedemokraterna. Sanningen är att jag äger motsatsen till "bad hairday" varje morgon och att jag älskar julklappar, och gärna åker i gamla raggarbilar igenom Västindien medan jag ser grönskan igenom oljeröken!
Livets kryddor
För de som inte vet kan jag berätta att jag är flerfaldigt förälder till några grabbar. Jag är kanske inte exemplarisk i varje detalj som förälder. Enormt självkritisk till hur jag serverar livet till dom och hur dom uppfattar det. Livet är inte uppbyggt som ett tv-spel har vi för väldigt många år sedan talat om. Vi har inte tre liv med chans att få fler om vi hoppar på en svamp. Vi har ett som vi måste vårda ömt och tillika leva till fullo. Det kallas i folkmun att äga frihet under ansvar. Ansvar mot sig själv och de medmänniskor och relationer man har. Ingen lätt uppgift för någon människa att klara utan att någon gång mellan varven trampa snett. Trampat snett har undertecknad gjort så skorna varit ordentligt snedslitna mellan varven. Ingen har tvingat mig till de mer eller mindre märkliga valen jag gjort ibland mellan BB avdelningen i Luleå till nu. Ingen har satt en pistol mot mitt huvud när jag gjort rent vansinniga saker. Jag är min egen ingenjör över mina val, lyckliga och olyckliga. Det som styrt mitt liv till där jag sitter just nu är med andra ord jag. Vad mitt innehåll själsligt som människa är en återspegling av min omgivning. Det som format mitt liv är föräldrar och vuxna förebilder. De som jag såg upp till som barn och senare i livet. Vi har som vuxna individer ett stort ansvar gentemot de mindre människorna som formas under vårt trollspö. Samhället som möter mina barn börjar mer och mer likna ett gladiatorspel där starkaste vinner. De som inte klarar pressen tar till olika sätt beroende på hur desperata och trasiga de är för att jämna ut oddsen eller bara helt enkelt ge upp. Media och polis larmar dagligen över hur ungdomar använder spice och annat skit, sådant som äter upp hjärnan. Vi jagar langare och tillverkare i vild förtvivlan för att stoppa vansinnet. Jag tycker inte det är fel att göra det. Ungar som trampar snett ska inte ha chansen att falla ut för en sådan stupkant som det innebär. Men det är bara en symptom till lika att man använder sig av dessa droger i sådan utbredd skala. Jag kan lova på förhand att man hittar på något nytt fantastiskt sätt att droga sig när spice är utrotat om vi inte gör något åt oss själva. Vi är förebilderna och ska visa hur man ska på bästa sätt tar till vara på livet och dess kryddor. Kryddor behöver inte vara alkohol, spel eller annat avdomnande. En fisketur eller laga och ät mat tillsammans, umgås på ett sunt sätt med våra små människor och visa de för helvete kärlek och respekt. Då kanske det blir lite bättre....
Plågsamt skönt
Är det någonting jag tror vi män har som medfödd egenskap så är det självskadebeteende. Vi kan helt utan att anstränga oss åsamka skador som är rent fantasifulla. Jag har naturligtvis inga bevis på att min tes håller i en vetenskaplig undersökning. Men jag har en massa år med öppna öron och ögon. Egna erfarenheter är också invägda i detta resonemang. Det är precis som med många andra saker som vi män upptäcker sent i livet en överraskning över det självklara. På samma sätt som att vi upptäcker att alkohol gör oss dum i huvudet och illamående så gör vi samma sak igen. Varför man gör någonting mot sig själv som är fördummande, hälsovådligt och ibland smärtsamt gång efter annan kan bara härledas till en sak. Min son avskydde att sova när han var just större än en handfull. Han var en jävligt arg liten man. I alla fall när han inte fick av sig strumporna med hjälp av munnen och just då han lyckats peta sig i ögonen med de annars så söta oskyldiga fingrarna. Precis när han höll på att somna så fogade han sig smärta för att hålla sig vaken. Jag har lärt han mycket men dessa trick hade han med sig från början. Jag kan inte minnas när jag gjorde mig illa första gången men jag glömmer aldrig när jag satt fast med tungan för första gången i en frusen vattenkran. Det var en kylslagen dag i bostadsområdet Kallkällan i Luleå och det var inte sista gången jag gjorde precis samma partytrick trots smärtan som uppstår när man tar sig lös i skamfylld panik i gott minne. Lite senare i livet så fann man det otroligt kul att hoppa ivrigt påhejad av andra deltagande unga hanar från höjder med diverse skador som följd. Ingen kan påstå att en pubertal ung man med hastigt förlängda kroppslemmar vara ett av naturen skapt perfekt precisionsinstrument. Tankarna som styr dessa lemmar och framförallt talförmåga är mild sagt lätt kaotisk och dimmig mellan varven. Precis i det skedet får vi bekanta oss med det mest smärtsamma som finns. Precis då trädde det verktyget in i livet som åsamkar män obeskrivlig smärta om man hanterar det oförsiktigt. Jag pratar naturligtvis om kvinnan. Ack så smärtsam och tillika förförande det mötet var. Lärde vi män oss någonting? Knappast skulle jag vilja svara på den frågan efter att jag har rannsakat och granskat mitt eget liv. Numera har jag fulländat och finslipat mitt självskadebeteende lagom till att jag kommit till den ansenliga åldern att kallas för vuxen man. Det elakaste man kan tänkas göra mot en kropp som omedvetet hållits vaken och alert med smärta måste vara att bli snäll med den. Träning och en balanserad diet som för den till ett gott hälsotillstånd med nedskuret spritintag och försiktigare umgänge med kvinnor så kommer min kropp må blomstrande. Enormt sadistiskt att vara snäll med en kropp som är född till att vara masochist!
