nordsvensk

 

Det hade regnat några timmar och mörkret började falla. Vi befinner oss i södra England på väg från en vän i Falmouth Cornwall och mot Portsmouth på två tungt lastade motorcyklar. Vi ska ombord på en färja som avlöper sju på kommande morgon med slutdestination Frankrike. Goda råd är dyra för det är sent på kvällen när vi anländer och vi har inte hittat någon torr och varm sovplats. Kaoset och paniken som kom krypande över oss var som en blöt kall filt och vi misströstade och sökte efter ett öppet hak vi fick hysa in våra blöta kalla kroppar och dyngsura packning. Till slut fann vi i närheten av hamnen ett litet skamfilat ställe. Det ingav inget större förtroende med skamfilad sprucken tegelfasad men dörröppningen till den lilla hamnpuben som annonserade om ledigt rum kändes inbjudande och varm. Vi steg in på puben och möttes av vägg av tobaksrök och ur en gammal jukebox så dånade Jim Morrison lämpligt med Break on thru to the other side. Timingen kunde inte varit bättre för det vi såg var som hämtat ur en gammal film. Bartendern stod och putsade glas med en trasa, några äldre sjömän satt vid baren och hukade sig över var sin pint med öl. Dom gav oss ett halvt ögonkast och såg inte ut att orkat höja ögonbrynen ens om Freddie Kruger kommit in igenom dörren. Två vackra kvinnor i 25-30 års åldern satt för sig själva men granskade oss med lite piggare blick. Själv visste jag inte om jag ville ha en varm öl eller rum först. Det blev ett rum med knarriga sängar och torra kläder innan vi snabbt tog oss ner för att tina själen med något alkoholhaltigt. Innan andra pinten var tömd så visste vi att den numera skalliga bartendern var en gammal hippie som rest runt i Sverige på en obskyr gammal Thriumph på 70 talet och att dom två kvinnorna var Sydafrikanska stewardess som var i land ett par dagar. Några öl senare så stängde puben och med ett lätt uppfriskat sinne så beslutades tilsammans med mitt ressällskap bartendern och Sydafrikanskorna att klockan bara var barnet ca midnatt. (vår färja avlöpte kl 0700). Så det enda vettiga och rimliga var att fara på nattklubb tillsammans... Sagt och gjort så efter en kort taxiresa så steg vi in på en enorm nattklubb med mina mått. 3-4 våningar med olika musik och barer på varje våning. Trivdes bäst längst ner där det var trance och latexinslag på dansgolvet och till min lycka gjorde resten av sällskapet detsamma. Musiken dånade och själen blev allt lyckligare. Efter någon stund kände jag mig väldigt iaktagen av dom Sydafrikanska numera ganska berusade kvinnorna. Jag begrep efter en stund att dom kastade trånande blickar på min snusdosa istället för mig. Jag höll upp dosan och frågade om dom var nyfikna på vad det var för någonting. Det kom en tsunami av frågor och jag han nog inte svara på alla men det svaret som var viktigast var att det var starkt och förmodligen olagligt att sälja. Dom tjata sig till var sin prilla och jag hjälpte dom som den gentlemannen jag är. Vill två vackra Sydafrikanskor lära sig använda snus så hade jag inte tänkt bromsa deras intresse i den svenska tobaks kulturen. Tvärtom så formade jag med mina fingrar en liten snus som jag fick placera under den första av dom numera väldigt fnittriga tjejernas läpp. Den var på sin plats ungefär en halvsekund. Hon varken spottade och svor som man kanske förväntat sig utan hon petade ner den och började idissla på den med en väldig iver. Efter ytterligare 2-3 sekunder så fick hon en vansinnig fart på benen. Inte mot toaletten som jag nu förväntade mig utan ut på dansgolvet och dansade med en frenesi jag sällan skådat. Nästa sydafrikanska stod lydigt och väntade på sin snus och nu förklarade jag ändå grundligare att den skulle vara kvar under läppen. Fullständigt bortkastat visade det sig för hon gjorde brecis lika när jag placerat den under hennes späda läpp. Jag skrattade gott men lite oroligt när jag såg dom i vimlet på klubbens dansgolv dansandes outtröttligt och energiskt. Jag glömde mer eller mindre bort de båda med uppmärksamheten riktad åt annat håll. Dom kom visseligen tillbaka med snus rinnandes runt munnen och ville ha mer?? Jag gav dom var sin till men orkade längre förklara användningsområdet för vår tobaksprodukt. Innan det var dags att åka till puben igen så kom den ena av de numera inte helt attraktiva snusrinniga kvinnorna med slokande blick. Hon förklarade att hennes väninna stulit mitt stash av "snuff"... Jag berättade att jag hade 2 kilo med mig i väskorna och att om dom nu gillade snus så fick dom dosan. Lyckan som kvinnan nu uppvisade kan inte beskrivas med ord och det blev besvärligt att få dom från dansgolvet till taxin hem till puben där även dom bodde. Efter en till runda i puben blev det en och en halv timme i de obekväma sängarna. Oavsett hur jag mådde och kände mig när vi packade ihop hojarna och tog oss till färjan den arla morgonen så var jag glad att jag slapp se hur man mår efter man ätit upp en snusdosa och dansat samtidigt en hel natt.

Kan man föråda sitt eget öde? I så fall finns det ett öde och en väg utstakad för oss alla? Frågor i massor och jag har några lite provocerande påståenden. Om vi har en väg som är utstakad i livet varför i helsike kämpa om allt knäppt ändå är meningen att hända! Varför betala räkningarna torka sig i arslet och stiga upp ur sängen? Jo därför att man inte skulle ligga i rännstenen och lukta skit!! Sådant där tok som folk faktist tror på och förlitar sig på som ödet är en orkeslös mans tröst när det går åt helvete. Eller som det står skrivet "vår herres väg äro outgrundliga". Ett enkelt sätt att inte ta sitt ansvar över sin framtid enligt mitt tycke. Jag avundas dom som har tron att förlita sig till någon gudomlig makt som styr och ställer ens framtid och nutid som dessutom kan ta till sig önskemål hur knäppa dom än är via bön. Jag har endast mött något liknande igenom mitt arbete där jag lett och fördelat arbete åt människor. Jag är dock värelös att lyssna på någon som bara bönar utan att ge mig rimlig anledning och ändå sämre på att ta till mig tyst bön som jag verkligen inte kan ta till mig. Jag tror inte på ödet. Jag har svårt numera att tro på karma ens. Sitt eget öde kan man inte föråda men man kan föråda sig själv igenom att luta sig tillbaka och inte vara motorn i sitt liv.  Man skapar sin framtid och lycka med hårt arbete och en nypa tur.

 Jag finns för att mina föräldrar skapade mig för en massa år sedan. Jag finns för att jag vill finnas. Men det finns naturligtvis en massa människor som älskar mig och håller av mig som jag vill finnas för på samma sätt som dom finns för mig. Det finns säkert en och annan som inte gillar mig alls och jag ställer gärna upp på att finnas för dom också som den givmilda personen jag är. Det är underbart att bara finnas. Det jag nu undrar är när människor skaffar sig vanor och ting som ska bekräfta deras existens. Bilar båtar stugor och naturligtvis medföljande amorteringar. Man måste stiga upp en lördagsmorgon för att bilen behöver tvättas båten pumpas och stugan målas. Jag stiger upp (lite sned tärd och ibland bakfull) och äter frukost med mina barn eller vänner och skrattar tillsammans med dom. Bilen tvättar jag när jag känner för det båten (läs attack-eka) har sjunkit minst en gång. Och stugan snickrar jag på när jag hittar en passande bräda. Teorin är att vi låter tingen och vanorna göra oss beroende så vi slipper fundera på varför vi ska stiga upp på morgonen. Vi tar inte ansvar över våra relationer och vänner och försöker inte vidga våran själsliga horisont för att ta till oss nya. När jag säger vi så menar jag den rika konsumerande västerlänningen som åkt dit på ägandets förbannelse!! Jag vet precis varför jag finns när jag sitter på brosteget hemma i stugan med en kopp kaffe och lyssnar på tystnaden innan grannen startar sin nya fyrhjuling!

Det vi pratar om är naturligtvis kvinnor. Världens i särklass vackraste varelse.  Det finns ingen varelse som kan mäta sig med våra kvinnor. Dom är helt underbara. Om ni nu börjar leta efter en punchline så kommer ni bli väldigt besvikna. Jag har inte tänkt vara cynisk elak eller på något sätt driva med dom som kan igenom ett ögonkast tända eldar och med ett leende få marken att gunga. Man ska inte mucka med dom som kan få länder i brand och kontinenter i krig med en viskning. Ibland när jag mött en vacker kvinna som ler och glittrar med ögonen känner jag en barnslig känsla och instinkt. Samma känsla som det barnet har som blivit lite skrämt av en vuxen vars famn är den tryggaste platsen att söka skydd hos. Det barnet som springer skrattandes och vänder för att gömma sig hos en för att bli påmind om att det var han/hon som just skrämde en. Barnslig skräckblandad förtjusning! Den vackraste varmaste underbaraste varelsen kan också vara den som är den farligaste man möter. För min del är det nog en stor del varför jag bokstavligen älskar kvinnan. Kort, lång, smal, ljus, mörk , ung eller gammal så rör just du upp känslor för någon någonstans. Just du får världen att gunga för någon någonstans någon gång. Utan er hade vi fryst varit ovårdade och förmodligen varit mindre rädda. Ni är helt underbara =)

 

* Källa : http://www.geohive.com/earth/pop_gender.aspx

Nu har jag hållt mig undan härifrån under ett par år. Mycket vatten har runnit under broarna och jag har varit ut på ett äventyr av stora mått. Mina barn börjar bli stora och jag har fått uppleva saker som jag knappast kunna drömma om. Några ska jag nämna här, de flesta kommer jag bära med mig i mitt hjärta som en skatt igenom livet. Jag är en priviligerad människa som har många goda vänner som ger mig goda skratt och fantastiska stunder. Det enda vi kan ta med oss igenom livet tills den dagen då jag ligger med dom andra på långvården är just minnen relationer och kärleken från andra. Man får inte med sig en snygg bil swimingpool eller någon annan dyr pryl till dom korridorerna. Det är livsfarligt att leva. Och vi kan vara helt säker på en sak det är att vi faktist kommer någon gång att dö! tills det inträffar så ska jag fortsätta samla skatter. Några ska jag dela med mig av till er.