Grisfest
Under vilka omständigheter jag kommit på idén med att åka med min gamla chopper, som har ett ursprunsår då Japans motorcykeltillverkare bestod av radioakti aska. Det vill säga runt 1946. Det vet jag inte. Men ibland så förbannar jag idén men oftast så får jag ett kvitto på hur genial den är. Vi lämnade Andalusien och hamnade i en utförsbacke som gav mig magknip i minst fem mil. För varje mil så steg temperaturen minst två grader tillslut syntes vattenspegeln i horisonten och temperaturen hade stekt mig well done. Under hela resan sedan vi kom in i Spanien så har våra MasterCard envisats med att inte fungera. Så en uttagsautomat var högvilt. Dessvärre ett högvilt som var fjärran oss. Vi delade broderligt på tillgångarna så de skulle räcka till Gibraltar för tankning och vägtullar. När vi kommit till Gibraltars tull så hade temperaturen börjat göra undertecknads kropp till huvudrätten på en grisfest. Högsta önskan jag hade var att skrikandes rusa ut i vattnet men icket. Bilkö stod på menyn. En som inte rörde sig ty vägen var blockerad av myndigheterna av anledningen att ett flygplan landade tvärs över huvudleden. Huvudleden in till denna avkrok av Storbritannien skapat var även landets flygfält. Hotell och mat fanns strax i vår besittning med alla de tillbehören tre svettiga norrbottningar suktar efter. Men det som slog mig denna dag är att vars vi än stannat har våra brokiga, bråkiga och långbenta hojar gett oss biljetter till bekantskaper som varit fantastiskt glädjande,
