Ett riktigt svin
För tio år sedan så ställde jag mig upp likt en riktig toastmaster vid bordskanten på firmafesten som Skanska bjöd på och utbringade: "Partivänner, kamrater SKÅL!!". Stämningen blev en aning hätsk strax därpå ty det satt en hel del nyrika arbetskamrater som varken hade humor eller en socialistisk syn på samhället. Vilket som var sorgligast av det vet jag inte men det var nog en av dom gångerna jag gjort en väldigt lyckad provokation. Från att det förefalligt vara sömnmedel i ölen och bromsolja i snapsen byttes det mot boxarbrännvin och raketbränsle, mina gamla kollegor en energikick av sällan skådat slag. Lynchstämmningen var ett faktum och jag log åt min egen opolitiska inställning och deras eldfängda utlägg som verkade helt banala i mina ögon.
Politik har förändras sedan dess i mitt hem. Politik har blivit viktig och betydelsefull då det påverkar mitt liv och mina barns framtid. Den insikten har jag fått sista åren då olika händelser har förändrat min syn på saker och ting. Men jag är förvirrad över mitt självbedrägliga resonemang. Ena stunden är jag förbannad över de höga skatterna jag utsätts för och nästa över den avrustningen skola, sjukvård, kommun blir tvingade till. När jag och polarna sitter över ett par öl och diskuterar så kan man få ögonblick av klarhet. Om man tillämpar en vänsterpolitik kan man kortfattat säga att alla ska ha det lika bra. Meeen vem fan vill föda alla idioter som skor sig på ett sådant system?? Ska man argumentera för en högerpolitik så vill man absolut inte föda upp tidigare nämnda slappa idioter som vill sko sig på mina skattepengar. Meeen vem fan vill ligga i rännstenen utstött när man blivit sjuk på grund av en avskaffad allmänsjukvård?
För tre år sedan satt jag i ett fikarum och lyssnade på en knarrig gubbe som visade sig vara fackligt förtroendevald innom byggnads. Han hade långa utlägg på göteborgska om det sociala skyddsnätets avveckling och den misären som skulle följa i dess fotspår. Jag satt flera raster under en veckas tid och hörde hans klagosång om hur illa vårt samhälle blev skött av högerfolk och moderater i synnerhet. Däremellan så hann han beklaga sig över att deras löner var låga och arbete var hårt. De hade ungefär 220 kronor i timmen och fick slita hela dagen lång (bygget var tomt på gubbar kvart i fyra). Jag blev less på gnället!!
-Hörru gubbe lille utbrast jag åt han.
-Aaaa svarade han lite förvånat och nyfiket.
-Ska vi inte låta sammhället funka lite som ute i naturen, duvet som ute i djungeln och savannen?
-Hur tänkte du nu? Han svarade med en fråga samtidigt som jag såg hur kugghjulen började röra på sig hos den lilla gubben. Ögonbrynen sänktes och han fokuserade på mig med en fast och rovdjursliknande blick. Jag kände att det var dags att låta min bomb planteras. Jag tog ett djupt andetag och såg så likgiltig ut som jag kunde trots min irritation över den bortskämda lilla fackpampen.
-I djungeln så funkar det just på det viset som det borde göra här hemma i samhället. Dom skadade halta lytta djuren som springer längst bak i flocken blir uppätna först. Då blir dom kvitt en dålig genetisk kombination och flocken blir starkare. Jag såg nu att gubben höll på att explodera. Pupillerna var stora och käkmusklerna var spända. Så jag bestämde mig för att fortsätta elda under gubben. Det var dags att tända stubinen.
-På precis samma sätt så får endast de snabbaste och starkaste rovdjuren äta då dom är längst fram i ledet då det bjuds. Vi borde tillämpa samma i samhället så vi slipper föda upp en massa genetiskt avfall till människor som bara förökar sig och lever på våra skattepengar!! Nu syntes inte längre ögonvitorna och hans mun var som ett vitt streck under mustaschen. Knogarna hade tappat färgen där han höll kaffekoppen. Jag tog ytterligare ett djupt andetag för att fortsätta, men det behövdes inte. Gubben briserade på ett färgsprakande och för mig roande sätt. Jag trodde för ett ögonblick att han skulle flyga på mig men visade absolut inte det för han. Hans röst skar igenom byggbaracken och de ramsorna som jag fick höra har jag inte tänkt återge. Det får var och en använda sin fanasi till. Jag gick ut från baracken och kände mig lycklig och nynnade till lejonkungens melodi "Hakuna matata" likt den teknade figuren Pumba, ett riktigt lyckligt svin
Trackback
