Jordgubbar
Sitter på arslet och väntar på min förpuppning. Jag har i trettioåtta år ätit och krälat omkring på jorden och blivit lite större, längre och fetare. Skaffat mig större och varmare kläder för varje år och nu sitter jag och hoppas på att det är min vår som kommer. Så jag likt alla andra ska förvandlas från en hårt slitande varelse, att jag ska få somna till ett tag och vakna som en fjäril på en sommaräng med ett lättjefullt liv med endast vackra saker runt mig.
Men precis som Billy Bob Thorton citerade i filmen Bad santa: Önska i ena handen och skit i den andra så får du se viken som blir fylld först. Jag är övertygad mer nu än någonsin att det som behövs för att bli en fagrare människa är träning, bättre kost och kanske mer sömn. Eventuellt lite mindre alkohol och mer alggröna hälsodrycker alá Anna skipper. Förpuppningen kommer aldrig ske och jag kan sluta hoppas. Den enda likheten mellan mig och en fjärilslarv är att jag kanske gnagt på sallad mellan varven. Eller ska man njuta av det som livet ger(baloo från djungelboken) istället för att sikta på att dö som världens hälsosammaste människa?
Att leva är lite som att hoppa ut från ett flygplan utan fallskärm på en sisådär 80 års höjd. Inte tiotusen meter eller femtusen meter utan väldigt ungefär åttio års höjd. Man kastar sig ut skrikandes och illröd i ansiktet utan att ha någon koll alls. Efter ett par års fall så börjar resan stabilisera sig och efter ca 18-19 år så är man odödlig och får för sig att man kan flyga. Faller gör man likaförbannat men förnekelsen är fullständig. När man närmar trettio fyrtio års höjd hajar man igen att man inte har lärt sig alls. Skrik, sprattla, veva och protestera. Faller gör vi likaförbannat så varför inte göra lite rolig akrobatik när vi ändå inte kan göra ett skvatt åt saken. Njut av utsikten och den bekymmerslösa tillvaron istället för att stirra som idioter mot marken som ändå är oundvikligt till slut. Jord-gubbar blir vi allihop!
