Snö
När jag var en liten kotte med gyllene hår och en oförstörd kropp. När ingenting gjorde ont och vi alla var odödliga. Det vill säga på sjuttiotalet, den tiden då min gamle far rökte pipa i bilen på väg in till stan och tobaksröken fyllde mina då oförstörda lungor. På den tiden var man inte lika listig som idag. Då visste man inte att det gick att salta bort vintern i Norrland. På den tiden fick man ploga med väghyvlar och lastbilar. Maskinerna och deras förare var stora idoler i min värld. Dom tycktes vara oförstörbara och enorma ur mitt grodperspektiv när jag kikade ut ur min dimmiga Mercedes ruta. Vägpinnarna stack upp ur dom vita snödrivorna och gnistorna som kom ut under plogbilen fascinerade mig. Han som körde syntes knappt från min värld i baksätet. Jag försökte skymta dom när vi körde om ty dom var supermänniskor likt Stålmannen i min fantasi. Myndigheterna har dödat mina superhjältar. Man har ersatt dom med trötta knegare som sprider kemikalier efter sig. Ska mina barn se upp till någon som får vintern att se ut som en brungrå sörja när vi gör våra resor till staden? Bilen ser ut som en utskitet äppelmos när vi bondtölpar lyckas ta oss till storstan! Barnen får inte utsättas för passiv rökning heller, inte ens piptobak! Dom ser ej heller ut igenom rutorna på bilen då vi kör om saltbilen. Snälla sluta salta. Inte för vägsäkerhetens skull, ej heller för min. För att mina barn ska kunna upptäcka att det finns supermänniskor som sysslar med snö.
Rabarber
I morse så vaknade jag som en fattig man. Inte för att det är någon nyhet i mitt liv att leva under någon form av ekonomisk stress. Jag har i ungdoms åren levt på rabarberkräm utan vare sig socker eller mjölk till. Rabarberna hade vi bokstavligen lagt rabarber på i några trädgårdar där dom tycktes ha ett överflöd. Det var jag och då en vän som ansåg att våra pengar gjorde sig bättre i formen öl vin kvinnor och sång, och inte förglömma någon fullständigt utrunkad amerikansk pilsnerpråm. Jag var 19 år gammal då. Kompisen var två år äldre men med samma rättspatos och ekonomiska situation. Problem var någonting som andra hade, vi hade lösningar! Rabarberkräm i två veckor var lösningen då. Kompisen hade haft problem med rättvisan tidigare och hade en villkorlig dom som hotade. Att krypa in i buren för rabarberpallning kändes inte som någonting man gärna hade luftat bland luttrade interner kom vi överens om och var väldigt försiktiga med vår kupp. Nu är jag 38 år gammal och lösningen är inte desamma. Någon kupp är inte aktuellt längre ej heller rabarberkräm då jag har haft svårigheter att äta den sedan en viss överkomsumtion skedde för 19 år sedan. Det är inte nödvändigt heller då jag fått igen pengarna som banken råkat lägga rabarber på av någon mystisk tekniskt fel. Jag har betydligt mer än sextiofem öre på kontot igen. I alla fall tills räkningarna är betalda ikväll.
Ny underbar vecka
Måndagsångesten kommer krypandes över medelsvensken som ett fuktig unket täcke. Den suger musten ur precis varje cell i kroppen, varje möjlighet och ljuspunkt förmörkas och slocknar. Livslusten sugs ut som ut och orken har snart uppört existera. Disken står där på bänken och vittnar om skratten som fanns runt det bord som varit dukat. Vinglasen bevisar dom nattliga konversationerna och dom glittrande ögonen som fanns där. Kvar står flaskorna som inte fick behålla sin last med lyckoelixir. Lösningarna på världsproblemen har man glömt mindre än tolv timmar senare och glittret i ögonen förbytts till påsar och blodsprängd trötthet. Sängen är obäddad och kläderna ligger i en hög vid sänggaveln. Medelsvensken ligger kvar på soffan och stirrar slött på en skvalande tv som sköljer och bedövar ångesten med repriser om svenska hollywoodfruar och fiktiva polishjältar. Sömnen kommer inte komma ännu på många timmar ty elixir kan rubba en sömncykel på oanade sätt och med bittra konsekvenser. Arbetet som man lämnade med ett skratt för två dygn sedan ska återupptas med en kraft som redan är förbrukad om bara ett par timmar. Förbannat skönt att jag inte är en medelsvensk ibland. Söndagen är näst bäst på en vecka då den angränsar till en ny underbar vecka med möjligheter och skratt. Välkommen måndag och allt som väntar mig med den.
Anden å lampdjävuln.
Jag är en tacksam person. Jag älskar att få märkliga stenar av små dreglande barn som säger läspande att den är jättefiiiiiin. På riktigt!! Jag var jättenöjd med att ha en mattsvart Plymouth med ölburkar fulla bilennär jag var 18 år. Jag är skitnöjd när min hoj för en årslön som startar efter tjugonde försöket. Jag är nöjd med att åskan inte slår ned i huvudet på mig när jag kliver upp på en pall under klarblå himmel. Men jag önskar en massa. Jag trånar likt den stora massan män efter Shakira, Vin diesels muskler, Sean Connorys charm och kungens frikort till all form av kriminalitet. Men när man får alla önskningar men måste välja en, då vet man. Då vet man att ens skyddsänglar skrattar. Tänk om man fått tre önskningar i alla fall. Jag är blygsam.... Bara tre.... Eller fyra. Jag begär inte himlen direkt Shakira, Muskler, charm å lite rörelsemån..... Jag är nöjd med lite.
Ingen kommer ihåg en fegis.
Om någon tror att jag menar att man ska utsätta sig för suicidala saker för att inte verka feg så har dom fel. Om någon inbillar sig att jag menar att man ska vara stöddig som fan och göra new age prylar som att hänga upp sig i krokar igenom huden, suspension som dårarna kallar det. Då får ni allt tänka om ordentligt. Jag anser att en modig människa törs vara sig själv och visa sig själv inför alla som någonsin vill vara en nära. Det kan vara att visa sin sexualitet eller visa att man kan och är jätteförtjust i att baka småkakor. Allt är utifrån vem man är vad som är modigt. Det är modigt att vara en bullpappa och ta ut mer pappadagar än alla andra på en testosteronpumpande arbetsplats. Det är modigt att rösta på miljöpartiet i norrland. Jag tävlar i en extremsport som heter hillclimb, och det är sannerligen ingen sport för tunnisar. Jag tappade minnet första gången jag släppte upp kopplingen när startljuset skiftade till grönt, men före det så hade jag både svettningar och hjärtflimmer. Men likaförbannat så kan jag nog påstå att det inte har med mod att göra, utan dumhet och mest bara ett sökande efter ett gott skratt. Äkta mod är långt mycket mer krävande än så. Det är verkligt mod att älska när det gör ont i hela själen. Det är mod att ge utan att någonsin tro sig få något tillbaka. Ingen kommer ihåg en fegis.....
Strumpor
Snövit och Balder
När jag för första gången slog upp ögonen så var jag enligt min gamle mor helt tyst och iaktog världen. Att jag ett ögonblick senare mötte min första kontakt med en kaninkokerska* kan vara förklaringen på mycket. Eller rättare sagt det som har betydelse är hur jag mötte henne. Jag fick en dask på baken av henne så jag skulle låta stämbanden ljuda igenom Luleås BB avdelning. Att hon sedan log när jag led understryker bara min misstanke om kaninkokeriet. Jag har i alla fall inte tystnat sedan dess.... Hon skulle nog låtit bli den dasken, jag törs påstå att den gett mig ett oåterkalleligt avtryck. Att vår generation skulle bli utsatt för oräneliga expriment som bruna manchesterjeans och bli hjärntvättade av Staffan Westerbergs hallucinogena tv program kunde nog ingen av oss gissa när vi låg på BB. Men det har gått rätt bra för mig trots allt som samhället utsatt oss för. DDT, Hormosly, PCB, Radon, Kvicksilver, Nikotin, Alkohol och kvinnor som daskar en på baken. De sistnämnda ofta i en kombo som får oss att göra märkliga självdestruktiva saker. Tills dess att jag nu mött min sista kaninkokerska som är för att stanna så kokar jag min egen palt idag och väntar med snövits förväntan på en dask på baken som bryter förtrollningen som gör mitt liv till ett rabalder.
Plommonplaneten
När jag som barn fick resa någonstans så var det sällan längre än till grannkommunerna. Jag har varit till vår kära huvudstad två gånger och Wasa i Finland en gång. Det sistnämnda var en fyllresa som min far och hans kompis for på via en färja från Umeå. Inget resminne man gärna vill ha men så blev det väldigt ofta med han. Jag bestämde mig tidigt för att göra det omvända med mina kottar och resa med dom istället för att dom skulle vara som ett skrymmande handbagage lämnat på ett hotellrum. Det har varit väldigt givande att få se dom blomstra och få upptäckarglädje allt eftersom vi sett livrustkammare slott fästningar och sjunkna regalskepp. Nu skulle vi åka till goda vänner längst upp i norra Norge för lite fiske. Redan två dagar innan var det hysteriskt pådrag om fiskespön som förväntades gå av vid fångst och hurvida det alls gick att fiska med deras agn som var avsedd för den inhemska tyrannosaurus gäddus. Dvs storgäddan i Alterälven. Den hugger visseligen på flöten och allt annat som ligger i vattenytan. Ungefär som en desperat medelåldersman i 40 års kris strax innan stägningsdax på krogen. Han tar också allt!!
Det var en kris i barnens läger som endast kunde dämpas med att jag lyfte luren och kollade att det fanns spön linor och drag som kunde bärga Titanic om det så krävdes. Allt fanns på plats och vi gjorde oss klar för avresa med något lugnande ungar som numera läst in sig på lite olika sorter och storlekar på ishavsmonster som kunde välta färjor och sprida skräck i fjordar. Men det som slog mig när vi satte oss i bilen och var på god väg upp mot vårt mål var att slutdestinationen är nödvändigtvis inte målet utan resan. Det är en sak att säga det och en helt annan sak att uppleva det. Mitt i regnet utanför Överkalix så utbrister Tony ur sina funderingar med en ovanligt klarsynt om än udda tanke. "Om man målar jorden lila ser den ut som ett torkat plommon" . Det är resorna till och från jag kommer att minnas på mitt ålderdomshem inte slutdestinationen.
Ett riktigt svin
För tio år sedan så ställde jag mig upp likt en riktig toastmaster vid bordskanten på firmafesten som Skanska bjöd på och utbringade: "Partivänner, kamrater SKÅL!!". Stämningen blev en aning hätsk strax därpå ty det satt en hel del nyrika arbetskamrater som varken hade humor eller en socialistisk syn på samhället. Vilket som var sorgligast av det vet jag inte men det var nog en av dom gångerna jag gjort en väldigt lyckad provokation. Från att det förefalligt vara sömnmedel i ölen och bromsolja i snapsen byttes det mot boxarbrännvin och raketbränsle, mina gamla kollegor en energikick av sällan skådat slag. Lynchstämmningen var ett faktum och jag log åt min egen opolitiska inställning och deras eldfängda utlägg som verkade helt banala i mina ögon.
Politik har förändras sedan dess i mitt hem. Politik har blivit viktig och betydelsefull då det påverkar mitt liv och mina barns framtid. Den insikten har jag fått sista åren då olika händelser har förändrat min syn på saker och ting. Men jag är förvirrad över mitt självbedrägliga resonemang. Ena stunden är jag förbannad över de höga skatterna jag utsätts för och nästa över den avrustningen skola, sjukvård, kommun blir tvingade till. När jag och polarna sitter över ett par öl och diskuterar så kan man få ögonblick av klarhet. Om man tillämpar en vänsterpolitik kan man kortfattat säga att alla ska ha det lika bra. Meeen vem fan vill föda alla idioter som skor sig på ett sådant system?? Ska man argumentera för en högerpolitik så vill man absolut inte föda upp tidigare nämnda slappa idioter som vill sko sig på mina skattepengar. Meeen vem fan vill ligga i rännstenen utstött när man blivit sjuk på grund av en avskaffad allmänsjukvård?
För tre år sedan satt jag i ett fikarum och lyssnade på en knarrig gubbe som visade sig vara fackligt förtroendevald innom byggnads. Han hade långa utlägg på göteborgska om det sociala skyddsnätets avveckling och den misären som skulle följa i dess fotspår. Jag satt flera raster under en veckas tid och hörde hans klagosång om hur illa vårt samhälle blev skött av högerfolk och moderater i synnerhet. Däremellan så hann han beklaga sig över att deras löner var låga och arbete var hårt. De hade ungefär 220 kronor i timmen och fick slita hela dagen lång (bygget var tomt på gubbar kvart i fyra). Jag blev less på gnället!!
-Hörru gubbe lille utbrast jag åt han.
-Aaaa svarade han lite förvånat och nyfiket.
-Ska vi inte låta sammhället funka lite som ute i naturen, duvet som ute i djungeln och savannen?
-Hur tänkte du nu? Han svarade med en fråga samtidigt som jag såg hur kugghjulen började röra på sig hos den lilla gubben. Ögonbrynen sänktes och han fokuserade på mig med en fast och rovdjursliknande blick. Jag kände att det var dags att låta min bomb planteras. Jag tog ett djupt andetag och såg så likgiltig ut som jag kunde trots min irritation över den bortskämda lilla fackpampen.
-I djungeln så funkar det just på det viset som det borde göra här hemma i samhället. Dom skadade halta lytta djuren som springer längst bak i flocken blir uppätna först. Då blir dom kvitt en dålig genetisk kombination och flocken blir starkare. Jag såg nu att gubben höll på att explodera. Pupillerna var stora och käkmusklerna var spända. Så jag bestämde mig för att fortsätta elda under gubben. Det var dags att tända stubinen.
-På precis samma sätt så får endast de snabbaste och starkaste rovdjuren äta då dom är längst fram i ledet då det bjuds. Vi borde tillämpa samma i samhället så vi slipper föda upp en massa genetiskt avfall till människor som bara förökar sig och lever på våra skattepengar!! Nu syntes inte längre ögonvitorna och hans mun var som ett vitt streck under mustaschen. Knogarna hade tappat färgen där han höll kaffekoppen. Jag tog ytterligare ett djupt andetag för att fortsätta, men det behövdes inte. Gubben briserade på ett färgsprakande och för mig roande sätt. Jag trodde för ett ögonblick att han skulle flyga på mig men visade absolut inte det för han. Hans röst skar igenom byggbaracken och de ramsorna som jag fick höra har jag inte tänkt återge. Det får var och en använda sin fanasi till. Jag gick ut från baracken och kände mig lycklig och nynnade till lejonkungens melodi "Hakuna matata" likt den teknade figuren Pumba, ett riktigt lyckligt svin
