Idiot
En sak som jag idag grunnat på är något en väldigt kär vän myntade för mina öron nyligen.
”Om man måste ge någon beröm för att individen helt plötsligt beter sig på ett normalt sätt så är det väl ändå helt sjukt”
Tanken har bollat runt i ett par dagar och tillslut så kunde jag inte göra annat än le. Vilken förbannade hycklare jag är ibland. Jag höll med när jag hörde uttalandet och gör det än idag men har varit offer eller rättare sagt måltavla för precis den märkliga företeelsen oftare än jag tänkt på tidigare. Under dom åren jag varit pappa på halvtid har jag mötts av människor och främst kvinnor som sett det märkligt att jag varit på affären och storhandlat med dom. Blivit berömd hos tandläkaren för att jag följer med mina barn dit. Och bara faktumet att vi bakar och lagar stora middagar ihop gör mig märklig och utstickande för vissa. Men hur många mödrar får beröm av folk på affären för att hon är så duktig som tar med barnen på affären osv?? Inte många mödrar får höra det jag hört tror jag att en oberoende undersökning skulle visa. Där är en normal handling helt plötsligt beundransvärd.
I en facebook status skrev jag idag ” Att berömma någon för en normalitet är som att dunka en terrorist i ryggen för att han inte sprängt någon i luften just den dagen”. Kanske lite hårt att använda ordet terrorist men det är i mina tankar lika absurt att få beröm för någonting som är naturligt och i sak ens ansvar. Ska en missbrukare få beröm för att denne inte använder droger. Eller en alkoholist för att han/hon inte river stället för en gångs skull och dricker sig till medvetslöshet i en vecka utan ”sköter sig” och dricker med måtta just det tillfället. En kollega skojade på jobbet och tyckte han var snäll som inte sköt gnistor med svetsen över en annan som stod under han. Då drev han med normen men i många fall så är vi blinda för det vi gör.
Att berömma människor för att de tar det ansvaret dom har i sitt yrkes och privatliv är en fullständigt absurd tanke. Att ta ansvar över relationer är lika viktigt men för många överraskande. Att jag som separerad far har en god relation med mina två äldsta barns mor är beundransvärt har jag mer än en gång fått höra. Det är väl ändå mitt ansvar och mitt förbannade åtagande att det så ska vara och förbli. Att det inte är lika lyckosamt med min yngsta sons mor och mig är ingen som säger någonting om. Det är normalt för den stora massan men väldigt beklagligt i detta fall.
Skulle det kännas normalt att alla USAs presidenter får nobels fredspris för att de inte bombar ett u-land tillbaks till stenåldern bara för att de kan om dom vill? Jag får beröm för att jag inte beter mig som en idiot med mina barn, utan älskar kottarna och visar det varje dag.
Signalsystem
Tänkte utveckla mina tankar runt det inte längre så tabubelagda ämnet homosexualitet. Bögar, lesbiska, bisexuella och alla som nu lever i den gråa zonen mitt mellan de uttalade zonerna. Jag har nöjet att känna ett knippe av den kvinnliga varianten men jag har aldrig fått lära känna någon officiell av det manliga slaget. Kan hända att jag skrämmer de männen men inte fruntimmer. Varför vet jag inte men har inte legat sömnlös någon natt över den triviala frågan ännu. Det som slår mig när jag dock funderar på homosexualitet i en ren praktisk synvinkel är hur förbannades enkelt det borde vara om man ändå vore homosexuell. Och då tänkte jag inte kasta runt en massa enkla oneliners för att beskriva det. Men rent känslomässigt så är män och kvinnor för varandra som två främlingar i allt för många fall. Män är från Mars och kvinnor från Venus eller vars det nu månne vara. Få kan säga emot i det fallet. Jag och andra män har mer än en gång stått handfallna när vi mött en kvinna som kommunicerar med oss med ord och handling. Vi har sett läpparna röra sig och hört meningsuppbyggnader som inte stämmer med vårt eget språkcenter trots att vi delar samma modersmål. Kroppsspråket är tydligt men lika förvirrande som en full fotbollshuligan med skallerormar i byxorna. Kort sagt fullständig anarki mellan varven. Vi begriper inte de enklaste sakerna mellan varven. Utmaningen att lära sig det språket och signalsystemet är oändlig. Inte omöjlig men väldigt svårt. Om man är homosexuell så borde man slippa de fadäserna kan jag tycka. Det sociala livet skulle blomstra utan några större undantag och missförstånd. Vad enkelt livet vore om man bara kunde finna den manliga attraktionen mer sugande än en vacker yppig kvinna. Se en stor narig valkig hand..... Nä jag jobbar på det kvinnliga signalsystemet ett tag till!
Bom bom bom
Bom bom bom bom som John Lee Hooker sjunger. Precis den känslan har jag i kroppen när jag ser på framtiden idag. Pulsen slår och leendet är svårraderat från läpparna. Ingen kan huliganisera mitt enormt goda humör, skulle nog le om jag fick punktering till frukost. Jag har haft jordens axel uppkörd igenom arslet hela helgen. Vänner och familj har kommit och gått sedan jag lade undan svetsen och gjorde helg, i mängder. Allt har cirkulerat runt mitt lilla varma hem denna helg på ett sätt som får mig att bli yr, som ett litet barn som tittat i himlen snurrat runt skrattandes tills det faller omkull. Våren är snart här och takdroppet kommer att väcka människors sömniga och frusna hjärtan med en hormonnivå som är skadligt hög. För de som är likt jag ofrusen och glad nu kan det sluta med katastrof.
Trettioåtta vårar har jag överlevt, trettioåtta år har jag överlevt. Framgång eller tur är någonting som jag frågat och grubblat lika länge. Men inget självklart svar har jag någonsin fått. Det finns de som hamnar i depressioner varje höst när löven faller. Jag kommer till ett normalt tillstånd när mörkret och kylan nyper åt. Så kan det vara ett handikapp att alltid se och känna att glaset är halvfullt? Att vara för glad jämt. Tror det.
Obotlig optimist borde kunna bli diagnostiseras på samma sätt som ADHD och medicineras på samma sätt som depressioner men med någon form av olyckspiller. Lite lagom sådär så där tills inte folk tror att jag är berusad när jag kommer till jobbet på måndagmorgon en mörk vintermorgon med tjugo minus på termometern och ler och är uppriktigt glad. Så jag precis som alla andra kan sitta å se halvbutter ut för att jag kommer till ett arbete som föder mig och min familj. Nedslagen i skorna för att jag har umgåtts med mina vänner en hel helg. Mörk under ögonen för att jag skrattat hela helgen. Då känns livet mycket bättre, Driva ner ens goda humör i en mental surmyr, så jag smälter in i den stora massan av måndagsbittra svenssons.
Eller så åker jag till kneget imorgon och muckar gräl som vanligt med mitt leende och genuint goda humör och nynnar bom bom bom bom.
Slowfood
Några gånger per år brukar jag träffa några vänner och laga mat och socialisera på ett kvalitativt sätt. Oftast på bortaplan. Det vill säga på andra adresser än hemma. Enormt trevligt och väldigt mysigt nittionio komma nittionio procent av gångerna. Idag var det en sådan dag, men på min geografiskt lite ocentrala adress. Allt gick nästan precis som i en dröm och sällskapet var det som gjorde kvällen. Maten är en bisak som inmundigas och ger vänner nära och kära en orsak att sitta ned och verkligen lyssna på varandra. Vilket vi människor är väldigt dåliga på att göra allt för ofta. Vi ser hellre maten som någoting nödvändigt ont och pressar i oss någonting utan att reflektera att vi missar en möjlighet att utforska våra kära.
Jag fick tillfälle och nöjet att lära känna en femårig kille idag. Inte fem år ung utan fem år gammal. En stor skillnad på dom två sakerna. Jag kan ha haft nöjet att träffa en framtida politiker, forskare, filmkändis, bagare, eller miljökämpe. Ingen riktigt vet vad våra barn tar för väg i livet, vi hoppas och drömmer om deras steg mot vuxenlivet. Det vi vet är att dom har framtiden framför sig och vi ger dom de verktygen som de behöver för att göra den så bra som möjligt. Denna femåring har stulit en hel verktygslåda och har fullt upp att ta reda på hur alla funkar. Det hade jag aldrig upptäckt om jag ätit snabbmat från grillen ikväll.
Vill bara tacka dom människorna som gör varje tillfälle som denna kväll till en förebild för mina och andras barn på hur vi ska umgås och ta hand om varandra. Ett verktyg i deras händer som kan ge dom framgång i att hantera relationer, värme och kärlek. Om dom kommer att kunna montera ihop en trerättersmeny med märkliga franska stavningar eller koka palt är fullständigt oviktigt. Det viktiga är att dom minst några gånger per år gör och känner det jag känt ikväll.
Den lilla kapitalisten!!
Januari är en riktig skitmånad socialt och kreativt. Tankarna fryser inne och lagras som en packe med fiskpinnar i ett bortglömt hörn av frysboxen. Själen har blivit seg och oinspirerad och kroppen gör precis det den måste göra för att överleva tortyren av kyla. Man äter skiter och sover mellan de nödvändiga göromålen som arbete och kroppslig sanering. Höjdpunkten på en januaridag för en sann norrlänning är när man ger upp. Kroppen landar på närmsta vadderade yta från ytterdörren sett och livslusten och modet som eventuellt fanns där förångas med de sista andetagen man tar innan man somnar. Ingen skönhetssömn utan mer som en ständig bakfylla som drabbat en i tre månader. Till råga på allt så är de flesta fattiga till den gränsen att kyrkråttorna inte ens pissar på en efter den lite för yviga manövern med kreditkortet strax innan den globala masspsykosen som kallas jul.
Men inte familjen Markström med vänner. Av någon förbannade anledning så verkar nivån normaliseras i en demografisk synvinkel. Det bakas bullar och snickras på som en genomsnittlig svennefamilj gör i blomstrande juni. Barnen hittar på djävulskap och fadern i hemmet, det vill säga jag får hålla dom under uppsyn. Vilket inte är så lätt mellan varven då arbetet kräver en väldig tid och energi. E mail trodde jag inte var en bundsförvant att räkna med i den kampen. Men tekniken går frammåt och skolan och fröknarna har hittat ett nytt sätt att leverera opersonliga men välformulerade brev till föräldrar vars barn inte begripit att det är smällkall vinter och deborde därigenom inte skapa mail och huvudvärk. Mailen dimper dessutom in i min så kallat "smart phone" som effektivt fått sin ägare att känna sig stendum och förvirrad med märkliga ljud och vibbrationer, som i olika kombinationer betyder allt från att det är dags att stiga upp till att Aftonbladet har en ny löpsedel. Sällan ringer den och man får prata med en livs levande människa i jämförelse med andra märkliga och nyckfulla meddelanden.
Det plingade och vibbade i fickan strax efter årsskiftet när jag var och arbetade. Barnet hade då medverkat i en samlad aktion försökt flytta en bil som visseligen varit felparkerad men ändock en bil. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Bilen var felparkerad för visso men att förflytta den var en handling som stred mot brottsbalken och defenetivt den rättspatos jag försökt och försöker förmedla hemma. Efter ett långt resonemang om hurvida man får bilda ett medborgargarde så fort en felaktighet iaktagits i vår herres hage så fann min älskade son att dom principer som sammhället skapat var acceptabla men full av brister. Lugnet som följde var högst njutningsbart i en förälders ögon.
I veckan så gjorde den samma ljud och vibbration. Samma avsändare som förra gången avslöjat min sons förehavanden hade även denna gång avslöjat ett nytt intiativrikt drag under skoltid. Han hade försökt inkassera pengar efter en utförd tjänst han och hans kamrater bidragit med i en krånglande dator. Felet var inte att dom inte löst problematiken för beställaren. En skolkamrat i detta fall. Felet var att dom inte fick ta betalt då kamraten vägrade lämna ifrån sig den överenskommna summan för uppdraget. Lärarinnan har nu förklarat för min son och co att detta är helt förbjudet. Jag kan tycka att det är fullständigt rätt av lärarinnan att ta tag i detta otyget.
När jag och min älskade son satte sig ned och diskuterade kunde jag dock inte vara arg på den lilla entreprenören. Son till en företagare så säljer han tjänster och vill naturligtvis ha betalt enligt avtal likt mig. Elev till en skola som säljer bulla lotter och annat bjäfs så finner han det naturligt att göra affärer där. Barn i ett samhälle där "Money talks and bullshit walks" så vill han göra karriär på sina kunskaper. Vi vuxna politiker, föräldrar, lärare, medborgare gör precis samma sak varje dag. Hur kan jag förklara att det vi gör varje dag är fel för han och hans kompisar????
Jag älskar mina barn och deras nyckfulla ideer. De som får en lärare att skriva mail så ofta en så trött och slitsam Januarimånad är nog de som kommer att driva det här landet som vuxna. Dom gör inte rätt i alla ögonblick men de gör någonting som dom tror på för vi har lärt dom det. Barn gör inte som vi säger utan de gör som vi gör :)
Jan. 18, 2013
I värmen med Lucifer
Strålarna började värma mig genast när jag lagt mig till rätta. Ett välbefinnande som jag inte känt på väldigt länge spred sig igenom min bottenfrusna norrlandssjäl. Det första som dök upp i huvudet var frågan varför jag inte tagit mig mod och tid tidigare att åka iväg. Trångsynt och bitter som man blivit fostrad till så klär man sig mer mot solen än klär av sig för den, tänkte jag vidare. Att vår del av landet är bebott av en fientlig flotilj bestående kvintiljoner av mygg bosatta i varje dike och surhål, fientligt inställda och i ständig beredskap på en lömsk attack. Det kan bidra till den bleka huden. Att vi inte hittar fler tömda och lemlästade kroppar ute på myrarna sedan vi fått Thailändska bärplockare är jag lite förvånad över. De kan vara i maskopi så vitt jag vet, båda surrar och det bokstavligen vimlar av dom i skogen.
En avlägsen ringsignal fick mig lite tillbaka i sans när jag närapå somnat av den obekanta varma känslan av dom varma strålarna mot min nakna hud. Fjärran hörde jag också trafik och lite musik men avskärmade mig genast från dessa själsligt störande inslag. Kände mina bandage på bröstet och axeln stramade och reflekterade över brännsåren, kanske var lika bra att dom var övertejpade och skyddade. Dumt bränna upp något som redan bränt är. Jag har två änglar gaddat på bröstet, Lucifer och Gabriel. För de som inte vet så är de två snubbar som representerar dom två semesterorterna vi kommer hamna på när vi fått träfrack enligt ett tjockt och gammalt dokument. Lucifer har fått det än varmare nu ty ena vingen och lite andra prylar har fått besök av smält stål denna vecka. Feber och annat skit drabbade undertecknad och ägare av gaddningen strax efteråt, så han jävlades kungligt tillbaks. Först nu något dygn senare är jag återhämtad.
Alla funderingar som nyss uppträtt avbröts av ett fasligt pipande och kylan slog mot min kropp som en slägga.
Solarietiden var nu över! På med kläderna och iväg som en projektil för att hämta min son från boxningsträningen i Boden. Ska kolla om det inte finns något boxningsläger i västindien åt min älskade son. Kan jag grilla min bleka norrländska hud på heltid och ge Lucifer och Gabriel en plats på stranden, istället för instängda i kläder bland snödrivor.
Ecodrive!
Möter nya människor varje dag. Nya lenden som värderas och nya vänskapsband som kanske växer, några krymper och försvinner. Men några möten med människor kommer aldrig försvinna då deras personlighet varit lika stark som vänskapen och upplevelserna man haft med dom. Även om vänskapen kanske tynat och personerna drivit iväg till andra platser och levnadsöden än en själv. Det är dessa färgstarka individer som får en att möta nya med ett leende, för chansen finns att just det skeva leendet du ser med dom glittrande ögonen är biljetten till nästa stora äventyr. Man vet inte i förväg om det är ett tillfälligt möte eller en livslång varm vänskap.
I min ungdom så stötte man och blötte allt med dom kompisar som man trodde skulle vara där för evigt. Det var inte på något sätt konstigt att man trodde det för dom funnits där nästan hela sitt liv, Som kanske inte hunnit bli mer än en sisådär 18 år långt. Skitlångt tyckte man då, Lyckligtvis så är mannen långt ifrån utvecklad mentalt vid 18 års ålder. Är man 18 år mentalt i en 38 årig kropp så finner stora delar av omgivningen det som ett solklart fall av mental ohälsa. Så illa är det med en 18 årig man, eller pojke för den delen. Men när man var där och då var man på topp, man visste precis allt och var bergsäker på lika mycket. Det enda man tycktes sakna var finanser att förverkliga planerna att ta över världsherraväldet.
Att man sedan köpte en låda öl när några skitkronor rullade in var bara för trösta sitt missnöje i baksätet på någon gammal mattsvart raggarbil med kompisarna. Om man sparat skitkronorna några helger eller någon månad istället för att sponsrat systembolaget, så skulle nog finanserna kanske blommat lite bättre och målet kanske inte varit närmre men levern friskare. Men historierna och minnet varit mycket fattigare än det nu är.
Vi vaknade en sen söndag på var sin madrass. I en lägenhet med okända människor, i alla fall så var dom det när vi nyktrat till. Kände knappt igen värdfolket. Dom kände dessvärre mig och mina två vänner. Inte för mig en ovanlig söndag. En rätt väl inrutad helg för en 18 åring som mäter sin förmögenhet i tomma ölburkar och med en gradering på tankmätaren. Halv tank var man trygg med att kunna lägga norra sverige vid sina fötter. Full tank och en reservdunk eller två så var man oövervinnelig. Man hade tillgång och möjlighet att lägga hela Sverige vid sina fötter. Eller kanske från Stockholm och uppåt, eller man trodde sig kunna erövra det i alla fall. Tron kan försätta berg sägs det, i detta fall satte det oss mest i knipor.
Denna söndag med ihoplimmad gom och otvättat hår med hygien som kan ifrågasättas, efter ett korståg på stadens gator och torg i dagarna två så var förmögenheten nere på en högst tveksam nivå. Bränslenålen rördes inte när vi släpat oss ut till min gamle väns oranga volvo från -73. Plånboken var tom och gapade som ett svart hål. Grillkiosken var en våt men omöjlig dröm. Mat fanns närmast hos min nu svärande chaufförs mor en mil bort lite drygt. Kanske lite möjligheter till personlig hygien också. Inte ett tokigt mål för tre sargade utmärglade och fattiga grabbar. Om nu bränslet räckte dit.
Det gjorde det inte..... Vi fick soppatorsk 100 meter från bensinmacken som vi ändå inte hade råd att tanka på. Men vid gott mod så rullade vi in på macken och gick igenom asskoppar golvmattor och säten. Fyra och femtio tror jag vi fick ihop! Inte fullt en liter bensin fick vi. Och det var fortfarande väldigt långt kvar. Vi hade inte en chans i helvetet att komma ända fram till det som nu kändes som en hägring med varm mat, tvål och vatten.
Sagt och gjort så siktade vi mot målet och hoppades på under och en mild gasfot så vi slapp gå så långt. Lite ecodrive som det nu populärt kallas. Glöm det! Han höll gasen i botten ut från bensinmacken och igenom rödljus och korsningar. Innan våra trötta hjärnor förstått och uppfattat att han körde likt vi var jagade av hinhåle började det gå rejält fort. Vi skrek och försökte överrösta den gamla bilen. Lugna den stirrige chauffören som nu inte steg av gaspedalen. Men han lyssnade inte mer än att han proklamerade att det nu var bråttom att hinna hem innan bränslet tog slut. För gå på tom mage det ville han inte ens höra talas om. Jag orkade inte kämpa emot ett så idiotiskt resonemang, jag lät tröttheten ta över blundade och lade mig i sätet för att slippa se skräckfärden.
Men vi tog oss fram till vårt mål med någon guds försyn. Det borde inte gått och än idag så finner jag händelsen som märklig. Vi borde fått gå några kilometer med fakta på hand. Kanske längre med tanken på körstil. Men vi hade fel. Sensmoralen är att ibland så har man tur och det omöjliga sker. Le när någon gör det emot dig. Även om det just nu inte betyder något så kan det vara början på ett tidigare omöjligt äventyr eller en varm vänskap.
Apex
Tvåtusenfjorton känns lika fjärran som detta året gjorde för just ett år sedan. Ingen skillnad med andra ord. Känslan kan vara väldigt luddig och ogreppbar, inte glasklar och konkret. Jag har aldrig varit särskillt duktig på att planera saker i ett långt perspektiv, knappast ett helt år framöver. Men jag har precis som alla i min årskull kommit lite längre fram i livet när man pratar om rynkor och gråa hårstrån, kanske lite längre.
Vid ingången av förra året var livet fullständigt annorlunda än det är i år. I många avseenden i en rak motsats till vad den är idag. Jag var gift och bodde i en av allmännyttan anpassad bostad placerad i ett samhälle där lokaltrafik och samhällsservice var utbyggd och blomstrade. Idag ett år senare så är jag singel och bor i mitt lilla krypin ute på landet. Den lokala trafiken är bestående av traktorer och något förvirrat kreatur, och det enda som byggs här är gödselstackar och snödrivor. Men livet det bomstrar och frodas för mig i denna avkrok på kartan.
För två år sedan så bodde och levde jag här, och något år tidigare än det var jag boende i Göteborg. Om man inte känner mig så kan det låta förvirrat, och om man känner mig kan det låta än mer förvirrat. Det är inte en helt rak linje på livets stig, som för alla så svänger det och det går både tungt uppför och raskt och lätt nedför. Jag har sett många vackra platser och fått det stora privilegiet att möta fantastiska människor på den vägen. Hur krokigt och backigt det än är så är det just alla de olika brokiga själar som ger mig kraft att fortsätta att vara upptäcksresande på livets stig. Några har föjlt mig på vägen och några har av olika anledningar inte kunnat följa med.
Det nya friska året som kommer ska förhoppningsvis fyllas med nya äventyr och platser. Mina drömmar är precis nu likt ett år sedan fullbokade med planer om hur saker ska utvecklas. Hurvida jag blivit bättre på att planera än tidigare vet ingen, inte ens undertecknad. Av historian har vi lärt oss att vi ingenting lärt oss av just historian. Ni kan hitta mig med samma självklarhet med en guldvaskarpanna i någon djungel som med min snöspade här ute i norrlands avbyggd om ett år. Ingen riktigt vet. Det jag däremot vet är att jag blivit duktigare på att känna igen några av dom bergochdalbane liknande vägarna som livet ibland tar och kan hitta den för min familj snyggaste linjen igenom dessa.
Tekniken är att hitta och nudda varje kurvas apex. Vi är upptäcksresande på livets stig och tvingas ibland att vara racingförare för att klara oss när det går lite för fort och svänger lite för skarpt. Det nya året ska jag tillbringa med att i bokform skriva om hur det är att vara formel ett förare på den stigen i fiktiv form. Naturligtvis så kommer jag att ge er som läser här några märkliga historier att fundera på också. Men tvåtusentretton kan bli ett väldigt intressant år för mig om jag planerat rätt.
