Snö
När jag var en liten kotte med gyllene hår och en oförstörd kropp. När ingenting gjorde ont och vi alla var odödliga. Det vill säga på sjuttiotalet, den tiden då min gamle far rökte pipa i bilen på väg in till stan och tobaksröken fyllde mina då oförstörda lungor. På den tiden var man inte lika listig som idag. Då visste man inte att det gick att salta bort vintern i Norrland. På den tiden fick man ploga med väghyvlar och lastbilar. Maskinerna och deras förare var stora idoler i min värld. Dom tycktes vara oförstörbara och enorma ur mitt grodperspektiv när jag kikade ut ur min dimmiga Mercedes ruta. Vägpinnarna stack upp ur dom vita snödrivorna och gnistorna som kom ut under plogbilen fascinerade mig. Han som körde syntes knappt från min värld i baksätet. Jag försökte skymta dom när vi körde om ty dom var supermänniskor likt Stålmannen i min fantasi. Myndigheterna har dödat mina superhjältar. Man har ersatt dom med trötta knegare som sprider kemikalier efter sig. Ska mina barn se upp till någon som får vintern att se ut som en brungrå sörja när vi gör våra resor till staden? Bilen ser ut som en utskitet äppelmos när vi bondtölpar lyckas ta oss till storstan! Barnen får inte utsättas för passiv rökning heller, inte ens piptobak! Dom ser ej heller ut igenom rutorna på bilen då vi kör om saltbilen. Snälla sluta salta. Inte för vägsäkerhetens skull, ej heller för min. För att mina barn ska kunna upptäcka att det finns supermänniskor som sysslar med snö.
