nordsvensk

 Jag finns för att mina föräldrar skapade mig för en massa år sedan. Jag finns för att jag vill finnas. Men det finns naturligtvis en massa människor som älskar mig och håller av mig som jag vill finnas för på samma sätt som dom finns för mig. Det finns säkert en och annan som inte gillar mig alls och jag ställer gärna upp på att finnas för dom också som den givmilda personen jag är. Det är underbart att bara finnas. Det jag nu undrar är när människor skaffar sig vanor och ting som ska bekräfta deras existens. Bilar båtar stugor och naturligtvis medföljande amorteringar. Man måste stiga upp en lördagsmorgon för att bilen behöver tvättas båten pumpas och stugan målas. Jag stiger upp (lite sned tärd och ibland bakfull) och äter frukost med mina barn eller vänner och skrattar tillsammans med dom. Bilen tvättar jag när jag känner för det båten (läs attack-eka) har sjunkit minst en gång. Och stugan snickrar jag på när jag hittar en passande bräda. Teorin är att vi låter tingen och vanorna göra oss beroende så vi slipper fundera på varför vi ska stiga upp på morgonen. Vi tar inte ansvar över våra relationer och vänner och försöker inte vidga våran själsliga horisont för att ta till oss nya. När jag säger vi så menar jag den rika konsumerande västerlänningen som åkt dit på ägandets förbannelse!! Jag vet precis varför jag finns när jag sitter på brosteget hemma i stugan med en kopp kaffe och lyssnar på tystnaden innan grannen startar sin nya fyrhjuling!