Jordgubbar

Sitter på arslet och väntar på min förpuppning. Jag har i trettioåtta år ätit och krälat omkring på jorden och blivit lite större, längre och fetare. Skaffat mig större och varmare kläder för varje år och nu sitter jag och hoppas på att det är min vår som kommer. Så jag likt alla andra ska förvandlas från en hårt slitande varelse, att jag ska få somna till ett tag och vakna som en fjäril på en sommaräng med ett lättjefullt liv med endast vackra saker runt mig.

 

Men precis som Billy Bob Thorton citerade i filmen Bad santa: Önska i ena handen och skit i den andra så får du se viken som blir fylld först. Jag är övertygad mer nu än någonsin att det som behövs för att bli en fagrare människa är träning, bättre kost och kanske mer sömn. Eventuellt lite mindre alkohol och mer alggröna hälsodrycker alá Anna skipper. Förpuppningen kommer aldrig ske och jag kan sluta hoppas. Den enda likheten mellan mig och en fjärilslarv är att jag kanske gnagt på sallad mellan varven. Eller ska man njuta av det som livet ger(baloo från djungelboken) istället för att sikta på att dö som världens hälsosammaste människa?

 

Att leva är lite som att hoppa ut från ett flygplan utan fallskärm på en sisådär 80 års höjd. Inte tiotusen meter eller femtusen meter utan väldigt ungefär åttio års höjd. Man kastar sig ut skrikandes och illröd i ansiktet utan att ha någon koll alls. Efter ett par års fall så börjar resan stabilisera sig och efter ca 18-19 år så är man odödlig och får för sig att man kan flyga.  Faller gör man likaförbannat men förnekelsen är fullständig. När man närmar trettio fyrtio års höjd hajar man igen att man inte har lärt sig alls. Skrik, sprattla, veva och protestera.  Faller gör vi likaförbannat så varför inte göra lite rolig akrobatik när vi ändå inte kan göra ett skvatt åt saken. Njut av utsikten och den bekymmerslösa tillvaron istället för att stirra som idioter mot marken som ändå är oundvikligt till slut. Jord-gubbar blir vi allihop!


Festligt med melodifestival

I brist på de vanliga uttrycksformerna som jag fått ingraverad i själen så håller jag på att leta nya mer civiliserade sätt att agera ut mig själv. När jag var tonåring så var det vanligt att vi rakade huvudena på varandra tog på oss kängor med löjligt höga skaft och åkte till någon stadskärna. Förstärkta med någon märklig hemmabrygd sörja baserad på socker jäst och något stackars bär vi funnit i någon frysbox så växte vårt självförtroende i samma takt som förstånd och balans försvann.  Vi var förvirrade tonåringar som inte förstod världen runt oss och försökte få en reaktion.

 

 Det enklaste sättet att få den är att mucka gräl med hela etablissemanget. Vakterna utanför discot, ungarna från grannbyn, polisen eller någon annan helt oskyldig människa. Man var arg på världen, arg på kort sagt allt. Sedan att vi mest påminde om en hög med huvudlösa höns som sprang runt och skapade förvirring kunde vi inte ens drömma om där och då. Jag är idag glad att omgivningen var förlåtande och kanske förstod att vår ilska härstammade i omognad och oförstånd. Vi gjorde i sanningens namn oss själv mest illa. De slagsmålen vi lyckades framkalla blev oftast mellan oss och ganska tafatta. Berusningen gjorde oss oftast till löjeväckande råskinn. Oförmögna att skada våra motståndare mer än vi skadade oss själva när vi snubblade omkull.

 

Ikväll kommer stora delar av befolkningen vara enormt arg och förvirrade. Många lätt berusade på flerårigt lagrade maltdrycker och lite för mätta på chips och annat fettbildande. MEN lika löjeväckande kommer vi vara förbannade, irriterade, högljudda och som sagt var förvirrade. Ikväll är det melodifestivalen! Kvällen då det är socialt accepterat att bli förbannad på de som tycker fel. Och det är helt okej att skrika åt en plastbit på väggen som vi kallar för tv.  


Internationella kvinnodagen

 

Ledig fredag och kvinnodagen. Vad passar bättre än att fira det igenom att vakna tre gånger.  Tre gånger har jag haft frukoststund. Potentiellt alltså. Jag har bara ätit frukost en gång. Duschat en gång och borstat tänderna en gång. Tidseffektivt att ta tillvara en ledig fredag igenom att ha tre soliga mornar när dem väl inträffar. Kommer förhoppningsvis inte lägga mig tre gånger ikväll men det beror nog på hur aktiv min telefon är. Eller rättare sagt om jag kommer ihåg att stänga av eländet.

 

Om man nu ska fira internationella kvinnodagen i någon form av jämnstäldhetskamp så borde kvinnorna få göra det vi finner bäst att göra då vi firar i rimlighetens namn. För att det ska bli riktigt jämnställt en dag av fest som denna. BBB är ett förslag av mig. Bowling burgare och bira. Eller varför inte ett rejält fylleslag i någon av våra herrklubbar ute i skogen. En jaktstuga fylld med skarpladdade vapen obegränsat med sprit och dåligt med hygien. Att få tillträde till de innersta och heligaste rummen som vi män värnar om. Själv kan jag finna att lägga en rökridå med min hoj kan vara riktigt festligt. Smaken är som sagt olika beroende på vilka män man frågar.

 

På samma sätt kan jag känna att vi män borde bli utsatta för samma behandling en gång per år. Internationella mansdagen!! Utjämningspolitik så det dånar om det. Vi firar på samma sätt som kvinnor traditionellt gör. Spa med gurkskivor och massage. Pedikyr och manikyr innan vi samlas och tar en drink i någon bar som naturligtvis en kvinna bjuder på. Shopping och efterföljande nattklubb med taxi hem är kanske någonting som kunde tänkas. Här är smaken på samma sätt lite olika beroende på vilken kvinna man frågar. Jag törs inte generalisera i frågan då jag lätt kan bli hängd och stympad av någon feminist då.

 

Eller så gör vi så att vi låter sunt förnuft avgöra och tar hand om varandra varje dag året runt. Att ha en särskild kvinnodag är i mina ögon att göra alla jordens döttrar till ett offer.  Jag har många åsikter om det motsatta könet, och lika många tankar jag inte tänkt yppa här. Men ordet offer dyker aldrig upp när jag tänker på er alla kvinnor.  Men i brist på lediga fredagar hoppas jag att ni får vakna likt mig tre gånger en solig morgon i helgen. Kanske med kaffe på sängen. Inte för att det är internationella kvinnodagen idag men för att alla förtjänar det någon gång.


Vattenfärg och krita

De största drömmarna kan komma från de minsta människorna. Faktum är att de största drömmarna har jag hört komma är ifrån de yngsta och minst erfarna människorna som vi kallar för barn. Vi har mycket att lära av våra barn. Dom törs sätta sig ned vid köksbordet och färglägga deras drömmar och tankar med krita och vattenfärg. Barn räds inte brodera ut och dela med sig av det som kan tänkas finnas bakom horisonten. Hur många gånger har jag inte nästan satt kaffet i halsen när jag vid frukostbordet blivit delgiven av olika fantasifulla planer av mina söner. Hur förvaltar man deras drömmar och ger barnen hopp om att någon gång få förverkliga drömmar mål och fantasier?

 

Jag har inget riktigt bra svar men jag försöker fylla mitt liv med uppfyllda drömmar och mål så gott jag kan, samtidigt som nya drömmar och mål smids. Vill inte påstå eller säga att alla drömmar och mål varit varken sunda eller rimliga, men de är likt livet föränderliga. Barn gör inte som vi säger åt dom att de bör göra, utan de gör oftast som deras förebilder gör.

 

Jag har satt mig ner och börjat färglägga några av mina drömmar och mål. Inte med krita och vattenfärg kanske men med verkliga planer och riktiga biljetter. I detta fall med resebiljetter till Nordafrika dit jag och mina vänner ska bege oss om ganska prick två månader. På motorcykel.

 

Nästa gång du hör ett barn fundera på livet och kanske vill visa dig en teckning. Så ta dig tid att se och lyssna ordentligt. Det kan vara ett frö till en uppfylld dröm som i detta fall att få sätta sig på sin motorcykel för att resa bortom horisonten.

-

 


10

Åt en pizza igårkväll med gott humör. Naturligtvis så var det takeaway och den kryllade av små goda smaksensationer i var och varannan tugga. Girigt åt jag upp varenda tugga av den vällagade läckerheten. Mätt blev jag inte helt och hållet heller och ångrade för ett ögonblick att jag inte beställt en familjepizza på en gång. För några sekunder kändes det som ett misstag och en besvikelse. Men dock endast för några sekunder. Sakteligen började en ny tanke forma sig i mitt huvud, eller en siffra rättare sagt. Femtonhundra är numret för att vara precis. Femtonhundra kalorier i en grov uppskattning hade jag pressat i mig med ett leende och jag var inte nöjd. Ungefär så mycket mat en familj får i sig i svältländer när det vill sig illa på en vecka.

 

Missnöjet med att aldrig få nog är inte bara koncentrerat till mat, människan är det djuret på jorden som konsumerar endast för sitt höga nöjes skull. Vi förbrukar och missbrukar i stort sett allt vi finner i omgivningen oavsett om det handlar om mat, kläder, nöjen eller bara mänsklig kärlek. Vi vill bara ha mer och mer och när vi fått så vi storknar så vill vi ha någonting annat. Som ett väldigt bortskämt barn gnäller vi och är missnöjda då vi inte får som vi vill. Egoismen är den största drivkraften till missbruket och tillika det som gjort oss till den varelsen vi är idag. Egoismen är också det som kommer driva oss till vår egen undergång om vårat intellekt inte sätter stopp på programmeringen som är medfödd.  

 

Någon mer bit pizza blev det inte denna gång men jag tror att jag ska praktisera eget pizzabak nästa gång tillsammans med mina kära för att kunna dela mitt frosseri med någonting sunt. Mänsklig värme och skratt kan kanske bota mitt dåliga samvete över min egoism.  Jag är ingen stor beundrare av religiösa företeelser men jag tycker att det finns goda råd att finna i de religioner som förbarmar och förbannar oss. Det tionde budordet är en god beskrivning i dagens spaning. Men jag fann någonting annat vackert i dess text…. Du skall älska din nästa som dig själv" (Matt 22:37-39) och jag är inte religiös på en fläck men kan finna sanningar i det dokumentet jag också.


Rackare

Med de senaste nyheterna som utspelat sig globalt, nationellt och lokalt den senaste tiden och i färskt minne börjar min paranoida hjärna arbeta på högtryck. En olycka kommer sällan ensam utan brukligt är att de kommer i talet tre. Nu har de varit tre....  Första nyheten och skandalen var det inblandade hästköttet i prefabricerade lasagnen som findus saluförde. Jag kan sympatisera med dessa människor som finner det skandalöst och smaklöst att äta upp vackra ridhästar. Det är nog samma för de konsumenter som för mig att äta upp vilket husdjur som helst. Att sedan hästkött anses som en delikatess och högkvalitativt är nog i deras ögon fullständigt irrationellt. Jordbruksverkets statistik på köttkonsumtion där endast 0,2 procent av intaget är av ursprunget häst kommer nog bli ordentligt justerat efter detta.  Priset på häststek är långt dyrare än nötkött och milsvida godare än vilken skinkstek som helst. Därav finner jag det märkligt hur vi protesterar i en bred front att producenten drygat ut prefabricerad lasagne med fina råvaror istället för odefinierbara synteser. Hästköttet borde lyfta produkter i anseende rejält från den dyngan vi normalt äter. Inget illa mot findus som sådant men fryst färdigmat är i mitt tycke hundmat i vanliga fall. Vilken förbannades tur att vi inte rider på kossor och grisar (det sistnämnda är regionsbaserat) då hade vi militanta korvaner fått stå hungriga.

 

Nästa stora nyhet som träffade mitt medvetande var att storprällen med exceptionellt fånig luva Benedictus XVI skulle avgå. Skandalen var någonting av en bomb för många. För mig var det en skandal att det var en skandal och nyhet. Någon som påstår att homosexualitet är någonting som borde förbjudas. En människa som är ledare över en organisation som motarbetar kondom och därigenom AIDS och fler påvar (är inte säker på vad som är värst). Någon som förbjuder kvinnors egna rätt över sin kropp och deras rättighet till abort till och med vid risk för egen död eller våldtäkt. En representant för en religion som förtryckt människor med andra religioner och åsikter än deras från vikingatiden tills dagens dato. Att hans avgång är en tråkig nyhet är för mig en skandal. Han skulle få en spark i arslet om han försökte komma in i mitt hem! En knarrig gubbe som kämpar för att få oss tillbaks till en mental stenålder borde inte få det mediala utrymmet medan barn och kvinnor sprängs i luften i krigszoner av bomber tillverkade här i västvärlden.

 

Den tredje och mer personliga olycka är att jag förbannat otippat. Väldigt sent i livet kommit på att jag trivs väldigt bra i kavaj och vit skjorta. Det är en stor personlig nyhet och kanske inte så stor skandal som skräll. Det skandalösa i den historian är nog att trångsyntheten i min egen person är så stor, att det tagit mig 38 år ändra mig. I 38 år så har kavaj varit en symbol för finkultur och snobberi till den milda grad att jag endast fåtal tillfällen motvilligt iklätt mig den rustningen som krävs för att man ska smälta in i maktens och akademikernas korridorer. Hunden kommer och har alltid blivit dömd efter håret. Tidigare tillfällen då lånad rustning används har det endast iakttagits vid kyrkbesök. Dock inte något påvebesök vid dessa tillfällen men rackarns snygg känner jag mig numera, i samma omfattning som fånig tidigare. Inte bokstavligen som en rackare (hästslaktare), och kanske inte lika fånig som påven borde göra med sin märkliga mössa. Å andra sidan så säljer jag varken religion till u-länder eller är katolik. Inte heller är jag främmande för att äta en god lasagne och samtidigt kunna uppskatta en fin häst. Om dessa saker har med min trångsynthet och tidigare avsaknad av kavaj och vitskjorta ska jag låta vara osagt.       


Att styra

Den enes död är den andres bröd har jag hört och sagt många gånger när saker går käpprätt åt helvete. Inte för att det någonsin kommer göra det igen, jag har blivit mogen nu och tar bara noggrant övervägda beslut. Jag sitter i skrivande stund och överväger några just noggrant igenomtänkta saker. Jag ska byta bil tänkte jag framöver. Allt som har med bilar är av ondo, bilförsäljare är några som djävulen har konspirerat med ända sedan första bilen blev tillverkad. För att ringa till en bilförsäljare slå då sex sex sex gå baklänges runt kyrkan tre varv, offra en get och drick blodet.  Då kanske du kommer fram, ingen stor ide att fuska å gå två varv för då kommer du bara till din personliga handläggare på försäkringskassan.

 

Min nya taktik är att gå lite mot strömmen och lura Hin håle. Tänkte göra ett drag som få andra har funnit förnuftigt. Vår numera väldigt presentabla familjebil känns väldigt tråkig och ack så bra. Nästan nog så bra. Förmodligen en av världens bästa familjekombi som är tillverkad någonsin. Volvo sjuhundrafyrtiofem. En röd. Den startar varje dag och har fenomenal värme, enormt lättlastad och hyfsad krocksäker. Helt rostfri och väl fungerande. Nämnde jag att den är skittråkig. Så tråkig att jag kan spy i handskfacket av ren tristess när den präktigt startar varje dag oavsett årstid, temperatur och solstormar. Den ska bytas mot världens sämsta sedanbil. En jaguar!

 

Jaguar är engelskt och det är även djävulen också! Dom har haft god kontakt med varandra. Om djävulen skulle åka omkring i en bil så tror jag att den skulle vara engelsk. Engelska bilar är och har alltid varit sämst i världen. Bland de engelska bilarna som jag känner utmärker sig extra är Jaguar. Dom kan rosta på ett sätt som gör en miljökämpe tårögd för den är självkomposterande, och ruttnar nog upp snabbare än en fisk i solen. Bara det är ett konststycke som de borde få en utmärkelse för. De släpper ut minimalt av miljögifter och tar extremt lite bränsle. Det beror nog på att de startar lite när dom vill och stannar och ramlar sönder lite spontant. Belysningen är underbar om man är på ett raveparty, det mesta blinkar och glöder lite ockult beroende på hur planeterna står linjerade i universum. Skitdålig bil på klarspråk!

 

Men en engelsk Jaguar är vacker på ett obeskrivligt sätt. Linjeskön och maskulin i formen. Inredningen är fylld med trä och sätena är klädda med bästa skinnet garverierna kan erbjuda. Som en cigarrsalong med mjuka heltäckningsmattor, varmt och inbjudande.  En frestelse fylld med djävulskap.

 

Om saker ändå ska gå åt helvete någon gång i livet så har jag tänkt sitta vid ratten och styra med stil, Och har jag riktigt tur så är jag inte ensam utan jag har med stil och elegans lockat med mig denne djävul och tar mig med honom i fallet!

 


Idiot

En sak som jag idag grunnat på är något en väldigt kär vän myntade för mina öron nyligen.

 

Om man måste ge någon beröm för att individen helt plötsligt beter  sig på ett normalt sätt så är det väl ändå helt sjukt

 

Tanken har bollat runt i ett par dagar och tillslut så kunde jag inte göra annat än le. Vilken förbannade hycklare jag är ibland. Jag höll med när jag hörde uttalandet och gör det än idag men har varit offer eller rättare sagt måltavla för precis den märkliga företeelsen oftare än jag tänkt på tidigare. Under dom åren jag varit pappa på halvtid har jag mötts av människor och främst kvinnor som sett det märkligt att jag varit på affären och storhandlat med dom. Blivit berömd hos tandläkaren för att jag följer med mina barn dit. Och bara faktumet att vi bakar och lagar stora middagar ihop gör mig märklig och utstickande för vissa. Men hur många mödrar får beröm av folk på affären för att hon är så duktig som tar med barnen på affären osv?? Inte många mödrar får höra det jag hört tror jag att en oberoende undersökning skulle visa.  Där är en normal handling helt plötsligt beundransvärd.

 

  I en facebook status skrev jag idag ” Att berömma någon för en normalitet är som att dunka en terrorist i ryggen för att han inte sprängt någon i luften just den dagen”. Kanske lite hårt att använda ordet terrorist men det är i mina tankar lika absurt att få beröm för någonting som är naturligt och i sak ens ansvar. Ska en missbrukare få beröm för att denne inte använder droger. Eller en alkoholist för att han/hon inte river stället för en gångs skull och dricker sig till medvetslöshet i en vecka utan ”sköter sig” och dricker med måtta just det tillfället. En kollega skojade på jobbet och tyckte han var snäll som inte sköt gnistor med svetsen över en annan som stod under han. Då drev han med normen men i många fall så är vi blinda för det vi gör.

 

  Att berömma människor för att de tar det ansvaret dom har i sitt yrkes och privatliv är en fullständigt absurd tanke. Att ta ansvar över relationer är lika viktigt men för många överraskande. Att jag som separerad far har en god relation med mina två äldsta barns mor är beundransvärt har jag mer än en gång fått höra. Det är väl ändå mitt ansvar och mitt förbannade åtagande att det så ska vara och förbli. Att det inte är lika lyckosamt med min yngsta sons mor och mig är ingen som säger någonting om. Det är normalt för den stora massan men väldigt beklagligt i detta fall.

 

 Skulle det kännas normalt att alla USAs presidenter får nobels fredspris för att de inte bombar ett u-land tillbaks till stenåldern bara för att de kan om dom vill? Jag får beröm för att jag inte beter mig som en idiot med mina barn, utan älskar kottarna och visar det varje dag.    

  


Signalsystem

                     

Tänkte utveckla mina tankar runt det inte längre så tabubelagda ämnet homosexualitet. Bögar, lesbiska, bisexuella och alla som nu lever i den gråa zonen mitt mellan de uttalade zonerna. Jag har nöjet att känna ett knippe av den kvinnliga varianten men jag har aldrig fått lära känna någon officiell av det manliga slaget. Kan hända att jag skrämmer de männen men inte fruntimmer. Varför vet jag inte men har inte legat sömnlös någon natt över den triviala frågan ännu. Det som slår mig när jag dock funderar på homosexualitet i en ren praktisk synvinkel är hur förbannades enkelt det borde vara om man ändå vore homosexuell. Och då tänkte jag inte kasta runt en massa enkla oneliners för att beskriva det. Men rent känslomässigt så är män och kvinnor för varandra som två främlingar i allt för många fall. Män är från Mars och kvinnor från Venus eller vars det nu månne vara. Få kan säga emot i det fallet. Jag och andra män har mer än en gång stått handfallna när vi mött en kvinna som kommunicerar med oss med ord och handling. Vi har sett läpparna röra sig och hört meningsuppbyggnader som inte stämmer med vårt eget språkcenter trots att vi delar samma modersmål. Kroppsspråket är tydligt men lika förvirrande som en full fotbollshuligan med skallerormar i byxorna. Kort sagt fullständig anarki mellan varven. Vi begriper inte de enklaste sakerna mellan varven. Utmaningen att lära sig det språket och signalsystemet är oändlig. Inte omöjlig men väldigt svårt. Om man är homosexuell så borde man slippa de fadäserna kan jag tycka. Det sociala livet skulle blomstra utan några större undantag och missförstånd. Vad enkelt livet vore om man bara kunde finna den manliga attraktionen mer sugande än en vacker yppig kvinna. Se en stor narig valkig hand..... Nä jag jobbar på det kvinnliga signalsystemet ett tag till!

 


Bom bom bom

Bom bom bom bom som John Lee Hooker sjunger.  Precis den känslan har jag i kroppen när jag ser på framtiden idag. Pulsen slår och leendet är svårraderat från läpparna. Ingen kan huliganisera mitt enormt goda humör, skulle nog le om jag fick punktering till frukost. Jag har haft jordens axel uppkörd igenom arslet hela helgen. Vänner och familj har kommit och gått sedan jag lade undan svetsen och gjorde helg, i mängder. Allt har cirkulerat runt mitt lilla varma hem denna helg på ett sätt som får mig att bli yr, som ett litet barn som tittat i himlen snurrat runt skrattandes tills det faller omkull. Våren är snart här och takdroppet kommer att väcka människors sömniga och frusna hjärtan med en hormonnivå som är skadligt hög. För de som är likt jag ofrusen och glad nu kan det sluta med katastrof.

 

Trettioåtta vårar har jag överlevt, trettioåtta år har jag överlevt. Framgång eller tur är någonting som jag frågat och grubblat lika länge. Men inget självklart svar har jag någonsin fått. Det finns de som hamnar i depressioner varje höst när löven faller. Jag kommer till ett normalt tillstånd när mörkret och kylan nyper åt. Så kan det vara ett handikapp att alltid se och känna att glaset är halvfullt? Att vara för glad jämt. Tror det.

 

Obotlig optimist borde kunna bli diagnostiseras på samma sätt som ADHD och medicineras på samma sätt som depressioner men med någon form av olyckspiller. Lite lagom sådär så där tills inte folk tror att jag är berusad när jag kommer till jobbet på måndagmorgon en mörk vintermorgon med tjugo minus på termometern och ler och är uppriktigt glad. Så jag precis som alla andra kan sitta å se halvbutter ut för att jag kommer till ett arbete som föder mig och min familj.  Nedslagen i skorna för att jag har umgåtts med mina vänner en hel helg. Mörk under ögonen för att jag skrattat hela helgen. Då känns livet mycket bättre, Driva ner ens goda humör i en mental surmyr,  så jag smälter in i den stora massan av måndagsbittra svenssons.

 

Eller så åker jag till kneget imorgon och muckar gräl som vanligt med mitt leende och genuint goda humör och nynnar bom bom bom bom.


Slowfood

Några gånger per år brukar jag träffa några vänner och laga mat och socialisera på ett kvalitativt sätt. Oftast på bortaplan. Det vill säga på andra adresser än hemma. Enormt trevligt och väldigt mysigt nittionio komma nittionio procent av gångerna. Idag var det en sådan dag, men på min geografiskt lite ocentrala adress. Allt gick nästan precis som i en dröm och sällskapet var det som gjorde kvällen. Maten är en bisak som inmundigas och ger vänner nära och kära en orsak att sitta ned och verkligen lyssna på varandra. Vilket vi människor är väldigt dåliga på att göra allt för ofta. Vi ser hellre maten som någoting nödvändigt ont och pressar i oss någonting utan att reflektera att vi missar en möjlighet att utforska våra kära.
 
Jag fick tillfälle och nöjet att lära känna en femårig kille idag. Inte fem år ung utan fem år gammal. En stor skillnad på dom två sakerna. Jag kan ha haft nöjet att träffa en framtida politiker, forskare, filmkändis, bagare, eller miljökämpe. Ingen riktigt vet vad våra barn tar för väg i livet, vi hoppas och drömmer om deras steg mot vuxenlivet. Det vi vet är att dom har framtiden framför sig och vi ger dom de verktygen som de behöver för att göra den så bra som möjligt. Denna femåring har stulit en hel verktygslåda och har fullt upp att ta reda på hur alla funkar. Det hade jag aldrig upptäckt om jag ätit snabbmat från grillen ikväll.  
 
Vill bara tacka dom människorna som gör varje tillfälle som denna kväll till en förebild för mina och andras barn på hur vi ska umgås och ta hand om varandra. Ett verktyg i deras händer som kan ge dom framgång i att hantera relationer, värme och kärlek. Om dom kommer att kunna montera ihop en trerättersmeny med märkliga franska stavningar eller koka palt är fullständigt oviktigt. Det viktiga är att dom minst några gånger per år gör och känner det jag känt ikväll. 

Den lilla kapitalisten!!

Januari är en riktig skitmånad socialt och kreativt. Tankarna fryser inne och lagras som en packe med fiskpinnar i ett bortglömt hörn av frysboxen. Själen har blivit seg och oinspirerad och kroppen gör precis det den måste göra för att överleva tortyren av kyla. Man äter skiter och sover mellan de nödvändiga göromålen som arbete och kroppslig sanering. Höjdpunkten på en januaridag för en sann norrlänning är när man ger upp. Kroppen landar på närmsta vadderade yta från ytterdörren sett och livslusten och modet som eventuellt fanns där förångas med de sista andetagen man tar innan man somnar. Ingen skönhetssömn utan mer som en ständig bakfylla som drabbat en i tre månader. Till råga på allt så är de flesta fattiga till den gränsen att kyrkråttorna inte ens pissar på en efter den lite för yviga manövern med kreditkortet strax innan den globala masspsykosen som kallas jul.
 
Men inte familjen Markström med vänner. Av någon förbannade anledning så verkar nivån normaliseras i en demografisk synvinkel. Det bakas bullar och snickras på som en genomsnittlig svennefamilj gör i blomstrande juni. Barnen hittar på djävulskap och fadern i hemmet, det vill säga jag får hålla dom under uppsyn. Vilket inte är så lätt mellan varven då arbetet kräver en väldig tid och energi. E mail trodde jag inte var en bundsförvant att räkna med i den kampen. Men tekniken går frammåt och skolan och fröknarna har hittat ett nytt sätt att leverera opersonliga men välformulerade brev till föräldrar vars barn inte begripit att det är smällkall vinter och deborde därigenom inte skapa mail och huvudvärk. Mailen dimper dessutom in i min så kallat "smart phone" som effektivt fått sin ägare att känna sig stendum och förvirrad med märkliga ljud och vibbrationer, som i olika kombinationer betyder allt från att det är dags att stiga upp till att Aftonbladet har en ny löpsedel. Sällan ringer den och man får prata med en livs levande människa i jämförelse med andra märkliga och nyckfulla meddelanden.  
 
Det plingade och vibbade i fickan strax efter årsskiftet när jag var och arbetade. Barnet hade då medverkat i en samlad aktion försökt flytta en bil som visseligen varit felparkerad men ändock en bil. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Bilen var felparkerad för visso men att förflytta den var en handling som stred mot brottsbalken och defenetivt den rättspatos jag försökt och försöker förmedla hemma. Efter ett långt resonemang om hurvida man får bilda ett medborgargarde så fort en felaktighet iaktagits i vår herres hage så fann min älskade son att dom principer som sammhället skapat var acceptabla men full av brister. Lugnet som följde var högst njutningsbart i en förälders ögon.
 
I veckan så gjorde den samma ljud och vibbration. Samma avsändare som förra gången avslöjat min sons förehavanden hade även denna gång avslöjat ett nytt intiativrikt drag under skoltid. Han hade försökt inkassera pengar efter en utförd tjänst han och hans kamrater bidragit med i en krånglande dator. Felet var inte att dom inte löst problematiken för beställaren. En skolkamrat i detta fall. Felet var att dom inte fick ta betalt då kamraten vägrade lämna ifrån sig den överenskommna summan för uppdraget. Lärarinnan har nu förklarat för min son och co att detta är helt förbjudet. Jag kan tycka att det är fullständigt rätt av lärarinnan att ta tag i detta otyget.
 
När jag och min älskade son satte sig ned och diskuterade kunde jag dock inte vara arg på den lilla entreprenören. Son till en företagare så säljer han tjänster och vill naturligtvis ha betalt enligt avtal likt mig. Elev till en skola som säljer bulla lotter och annat bjäfs så finner han det naturligt att göra affärer där. Barn i ett samhälle där "Money talks and bullshit walks" så vill han göra karriär på sina kunskaper. Vi vuxna politiker, föräldrar, lärare, medborgare gör precis samma sak varje dag. Hur kan jag förklara att det vi gör varje dag är fel för han och hans kompisar????
 
Jag älskar mina barn och deras nyckfulla ideer. De som får en lärare att skriva mail så ofta en så trött och slitsam Januarimånad är nog de som kommer att driva det här landet som vuxna. Dom gör inte rätt i alla ögonblick men de gör någonting som dom tror på för vi har lärt dom det. Barn gör inte som vi säger utan de gör som vi gör :) 
  
 
 
 
  
 

I värmen med Lucifer

Strålarna började värma mig genast när jag lagt mig till rätta. Ett välbefinnande som jag inte känt på väldigt länge spred sig igenom min bottenfrusna norrlandssjäl. Det första som dök upp i huvudet var frågan varför jag inte tagit mig mod och tid tidigare att åka iväg. Trångsynt och bitter som man blivit fostrad till så klär man sig mer mot solen än klär av sig för den, tänkte jag vidare. Att vår del av landet är bebott av en fientlig flotilj bestående kvintiljoner av mygg bosatta i varje dike och surhål, fientligt inställda och i ständig beredskap på en lömsk attack. Det kan bidra till den bleka huden. Att vi inte hittar fler tömda och lemlästade kroppar ute på myrarna sedan vi fått Thailändska bärplockare är jag lite förvånad över. De kan vara i maskopi så vitt jag vet, båda surrar och det bokstavligen vimlar av dom i skogen. 
 
En avlägsen ringsignal fick mig lite tillbaka i sans när jag närapå somnat av den obekanta varma känslan av dom varma strålarna mot min nakna hud. Fjärran hörde jag också trafik och lite musik men avskärmade mig genast från dessa själsligt störande inslag. Kände mina bandage på bröstet och axeln stramade och reflekterade över brännsåren, kanske var lika bra att dom var övertejpade och skyddade. Dumt bränna upp något som redan bränt är. Jag har två änglar gaddat på bröstet, Lucifer och Gabriel. För de som inte vet så är de två snubbar som representerar dom två semesterorterna vi kommer hamna på när vi fått träfrack enligt ett tjockt och gammalt dokument. Lucifer har fått det än varmare nu ty ena vingen och lite andra prylar har fått besök av smält stål denna vecka. Feber och annat skit drabbade undertecknad och ägare av gaddningen strax efteråt, så han jävlades kungligt tillbaks. Först nu något dygn senare är jag återhämtad.
 
Alla funderingar som nyss uppträtt avbröts av ett fasligt pipande och kylan slog mot min kropp som en slägga.
Solarietiden var nu över! På med kläderna och iväg som en projektil för att hämta min son från boxningsträningen i Boden. Ska kolla om det inte finns något boxningsläger i västindien åt min älskade son. Kan jag grilla min bleka norrländska hud på heltid och ge Lucifer och Gabriel en plats på stranden, istället för instängda i kläder bland snödrivor.
 

Ecodrive!

Möter nya människor varje dag. Nya lenden som värderas och nya vänskapsband som kanske växer, några krymper och försvinner. Men några möten med människor kommer aldrig försvinna då deras personlighet varit lika stark som vänskapen och upplevelserna man haft med dom. Även om vänskapen kanske tynat och personerna drivit iväg till andra platser och levnadsöden än en själv. Det är dessa färgstarka individer som får en att möta nya med ett leende, för chansen finns att just det skeva leendet du ser med dom glittrande ögonen är biljetten till nästa stora äventyr. Man vet inte i förväg om det är ett tillfälligt möte eller en livslång varm vänskap.
 
I min ungdom så stötte man och blötte allt med dom kompisar som man trodde skulle vara där för evigt. Det var inte på något sätt konstigt att man trodde det för dom funnits där nästan hela sitt liv, Som kanske inte hunnit bli mer än en sisådär 18 år långt. Skitlångt tyckte man då, Lyckligtvis så är mannen långt ifrån utvecklad mentalt vid 18 års ålder. Är man 18 år mentalt i en 38 årig kropp så finner stora delar av omgivningen det som ett solklart fall av mental ohälsa. Så illa är det med en 18 årig man, eller pojke för den delen. Men när man var där och då var man på topp, man visste precis allt och var bergsäker på lika mycket. Det enda man tycktes sakna var finanser att förverkliga planerna att ta över världsherraväldet.
 
Att man sedan köpte en låda öl när några skitkronor rullade in var bara för trösta sitt missnöje i baksätet på någon gammal mattsvart raggarbil med kompisarna. Om man sparat skitkronorna några helger eller någon månad istället för att sponsrat systembolaget, så skulle nog finanserna kanske blommat lite bättre och målet kanske inte varit närmre men levern friskare. Men historierna och minnet varit mycket fattigare än det nu är.
 
Vi vaknade en sen söndag på var sin madrass. I en lägenhet med okända människor, i alla fall så var dom det när vi nyktrat till. Kände knappt igen värdfolket. Dom kände dessvärre mig och mina två vänner. Inte för mig en ovanlig söndag. En rätt väl inrutad helg för en 18 åring som mäter sin förmögenhet i tomma ölburkar och med en gradering på tankmätaren. Halv tank var man trygg med att kunna lägga norra sverige vid sina fötter. Full tank och en reservdunk eller två så var man oövervinnelig. Man hade tillgång och möjlighet att lägga hela Sverige vid sina fötter. Eller kanske från Stockholm och uppåt, eller man trodde sig kunna erövra det i alla fall. Tron kan försätta berg sägs det, i detta fall satte det oss mest i knipor.
 
Denna söndag med ihoplimmad gom och otvättat hår med hygien som kan ifrågasättas, efter ett korståg på stadens gator och torg i dagarna två så var förmögenheten nere på en högst tveksam nivå. Bränslenålen rördes inte när vi släpat oss ut till min gamle väns oranga volvo från -73. Plånboken var tom och gapade som ett svart hål. Grillkiosken var en våt men omöjlig dröm. Mat fanns närmast hos min nu svärande chaufförs mor en mil bort lite drygt. Kanske lite möjligheter till personlig hygien också. Inte ett tokigt mål för tre sargade utmärglade och fattiga grabbar. Om nu bränslet räckte dit.
Det gjorde det inte..... Vi fick soppatorsk 100 meter från bensinmacken som vi ändå inte hade råd att tanka på. Men vid gott mod så rullade vi in på macken och gick igenom asskoppar golvmattor och säten. Fyra och femtio tror jag vi fick ihop! Inte fullt en liter bensin fick vi. Och det var fortfarande väldigt långt kvar. Vi hade inte en chans i helvetet att komma ända fram till det som nu kändes som en hägring med varm mat, tvål och vatten.
 
Sagt och gjort så siktade vi mot målet och hoppades på under och en mild gasfot så vi slapp gå så långt. Lite ecodrive som det nu populärt kallas. Glöm det! Han höll gasen i botten ut från bensinmacken och igenom rödljus och korsningar. Innan våra trötta hjärnor förstått och uppfattat att han körde likt vi var jagade av hinhåle började det gå rejält fort. Vi skrek och försökte överrösta den gamla bilen. Lugna den stirrige chauffören som nu inte steg av gaspedalen. Men han lyssnade inte mer än att han proklamerade att det nu var bråttom att hinna hem innan bränslet tog slut. För gå på tom mage det ville han inte ens höra talas om. Jag orkade inte kämpa emot ett så idiotiskt resonemang, jag lät tröttheten ta över blundade och lade mig i sätet för att slippa se skräckfärden. 
 
Men vi tog oss fram till vårt mål med någon guds försyn. Det borde inte gått och än idag så finner jag händelsen som märklig. Vi borde fått gå några kilometer med fakta på hand. Kanske längre med tanken på körstil. Men vi hade fel. Sensmoralen är att ibland så har man tur och det omöjliga sker. Le när någon gör det emot dig. Även om det just nu inte betyder något så kan det vara början på ett tidigare omöjligt äventyr eller en varm vänskap.
 
 
  

Apex

Tvåtusenfjorton känns lika fjärran som detta året gjorde för just ett år sedan. Ingen skillnad med andra ord. Känslan kan vara väldigt luddig och ogreppbar, inte glasklar och konkret. Jag har aldrig varit särskillt duktig på att planera saker i ett långt perspektiv, knappast ett helt år framöver. Men jag har precis som alla i min årskull kommit lite längre fram i livet när man pratar om rynkor och gråa hårstrån, kanske lite längre.
 
Vid ingången av förra året var livet fullständigt annorlunda än det är i år. I många avseenden i en rak motsats till vad den är idag. Jag var gift och bodde i en av allmännyttan anpassad bostad placerad i ett samhälle där lokaltrafik och samhällsservice var utbyggd och blomstrade. Idag ett år senare så är jag singel och bor i mitt lilla krypin ute på landet. Den lokala trafiken är bestående av traktorer och något förvirrat kreatur, och det enda som byggs här är gödselstackar och snödrivor. Men livet det bomstrar och frodas för mig i denna avkrok på kartan. 
 
För två år sedan så bodde och levde jag här, och något år tidigare än det var jag boende i Göteborg. Om man inte känner mig så kan det låta förvirrat, och om man känner mig kan det låta än mer förvirrat. Det är inte en helt rak linje på livets stig, som för alla så svänger det och det går både tungt uppför och raskt och lätt nedför. Jag har sett många vackra platser och fått det stora privilegiet att möta fantastiska människor på den vägen. Hur krokigt och backigt det än är så är det just alla de olika brokiga själar som ger mig kraft att fortsätta att vara upptäcksresande på livets stig. Några har föjlt mig på vägen och några har av olika anledningar inte kunnat följa med.
 
Det nya friska året som kommer ska förhoppningsvis fyllas med nya äventyr och platser. Mina drömmar är precis nu likt ett år sedan fullbokade med planer om hur saker ska utvecklas. Hurvida jag blivit bättre på att planera än tidigare vet ingen, inte ens undertecknad. Av historian har vi lärt oss att vi ingenting lärt oss av just historian. Ni kan hitta mig med samma självklarhet med en guldvaskarpanna i någon djungel som med min snöspade här ute i norrlands avbyggd om ett år. Ingen riktigt vet. Det jag däremot vet är att jag blivit duktigare på att känna igen några av dom bergochdalbane liknande vägarna som livet ibland tar och kan hitta den för min familj snyggaste linjen igenom dessa.
 
Tekniken är att hitta och nudda varje kurvas apex. Vi är upptäcksresande på livets stig och tvingas ibland att vara racingförare för att klara oss när det går lite för fort och svänger lite för skarpt. Det nya året ska jag tillbringa med att i bokform skriva om hur det är att vara formel ett förare på den stigen i fiktiv form. Naturligtvis så kommer jag att ge er som läser här några märkliga historier att fundera på också. Men tvåtusentretton kan bli ett väldigt intressant år för mig om jag planerat rätt.
 
 
  
  

Fett, salt och socker.

Löften är det som jag tror luften fylls mest av imorgon, näst efter fyrverkerier naturligtvis. Hur våra nyårslöften ser ut beror väldigt mycket på vem vi är, vad vi gör och inte gjort eller borde. Cyniskt efter en viss längd av liv och leverne skulle jag med en generellt uttalande kalla det för lögnernas natt. Men jag har inte tänkt förmörka vår uppenbara festhögtid med cynism och otrevliga minnen. Jag har tänkt omfamna det nya året med hela mitt hjärta. Tvåtusentretton ska bli ett år med kärlek, värme och vänskap. Någonting jag ser i min backspegel när jag ser tillbaka på det gångna året är att vänner och relationerna till dom är något som är viktigt. Inte viktigt på det sättet att man skålar skrattar och kastar ur sig floskler med betygelser till varandra. Glömma dom dagen efteråt och aldrig sedan uttala dom tills dess att man är full av seretonin och vin igen. Nä... viktigt på riktigt. 
 
Något som jag vill göra med kommande år och åren efter det är att fylla dom med uppfyllda löften av kärlek, värme och vänskap. Det enda vi kan bära med oss tills den stunden vi får träfrack på den yttersta dagen av våra år på denna glob. Det som vi inbillningssjuka ofta försöker fylla våra liv istället med är nya blanka kapitalvaror och trofeer som vi försöker imponera på våra grannar med, som man ändå inte tycker om. Dom värmer oss sällan och gör oss inte lyckliga någon längre stund. Men en varm kärleksfull vän är någonting som man kan vara och bära med sig i sitt hjärta alltjämt trots att dom inte finns ibland oss ännu. Det är en gåva man får och ger som är evig.
 
Så det jag vill proklamera mitt i denna helg fylld av mellandagsreor, fyrverkerier, frosserier av fett salt och socker. Är att jag hoppas att ni som läser kommer mellan tuggorna smällarna, skålarna få en känsla av kärlek värme och vänskap som kommer att bestå hela det kommande året. Gott nytt år till er jag inte kommer att se eller höra imorgon.

Juldemonen

Fredagen började med myrkryp under huden, tusenmilablick och tunnelseende. Göromålen rullade på min inre filmvisning likt en text. Snabbt oändligt och osammanhängande. Mat julklappar barn bak osv. Inte värre än för någon annan, ej bättre heller men för en slutkörd jag ett inre kaos. Lördagen fortsatte med mer inhandling efter att bilar blivit hotade besvurna och väckt till liv. Kände mig iaktagen av något hela dagen men ignorerade det. Söndagen kom och det kändes lite mindre stirrigt och listan med göromål krypt betänkligt. Pepparkakshus skulle nu tillverkas i det Markströmska hemmet. I ett meditativt tillstånd kontrollerades listan inför det som skulle göras. Koncentrationen skärptes och pulsen gick ner inför det man kanske skulle kunna kalla för en studie i smärta!! Pelare skulle handrullas av pepparkakor som var nygräddade men händerna. För er som missat pepparkaksbak så är det tvåhundratjugofem grader i ugnen, således är pepparkakorna det också när man formar pelare med händerna. Som klister till våran årliga tradition så används napalm. Jo smält socker från en upphettad stekpanna. Klistrigt segt och några hundra grader. Ett intressant material... för någon som piskar sig till sömns med en niosvansad katt. Satans vad man kan bränna sig. Ungarna skrattar som dom blivit lärda av sin egen far att göra och juldemonen sitter i mitt kök och fnissar någonstans. Pepparkakshuset blev enormt fint men jag kände mig inte riktigt befriad från juldemonen och hans lite elaka glittriga blick. Hade nu förstått att det var han som iaktagit mig tidigare. Jag försökte fördriva han nu med glad julmusik och varma revbenspjäll och lugnet började infinna sig. Ungarna knäppte nötter och vakade en stund. Vi hade en stund i harmoni och dom levande ljusen glittrade ikapp med våra förväntande ögon. Julaftonen var bara bakom hörnet.  Paketen skulle nu slås in när kottarna kommit i säng, inget kunde nu gå fel. Prylarna lades i kartonger och det tisslades och tasslades som en riktig liten tomteverkstad. Pappan hade fått en rom och ett par öl. Huset var städat och fejat efter bygg och matlagningsmanövern. Kottarna sov så sött som dom någonsin kunde och det brann i spisen. Nirvanat var nu så nära som det någonsin kunde vara med tanke på den för mig lite ångestfyllda högtiden. Paketen skulle bara slås in och adresseras innan jag skulle få min sömn. Meeen så jävla lätt skulle man inte tro att juldemonen skulle ge sig. Vid första paketet så fann jag varför det var så billigt paketpappret. Det räckte inte runt första paketet ens. En splitterny rulle från affären. Ångesten sköljde över mig och återigen fick jag tunnelseende. Huvudet malde och jag försökte minnas om jag köpte fler rullar. Samtidigt så gick jag igenom alternativa metoder, planer och tillvägagångssätt för min inslagning. Jag såg för mitt inre hur barnen fick oinslagna julklappar och såg ledsna ut. Juldemonen hade mig i ett järngrepp. En timme senare och med en nogrannhet som en lätt berusad kriminaltekniker som är övertrött hade jag funnit dom rullarna jag glömt att jag tidigare köpt. Nu var allt inslaget och sängen väntade inbjudande med nya rena lakan. Julaftonen blev i harmoni. Min lilla familj är vacker, varm och kärleksfull. Magen är också full och jag kan avfärda årets juldemon och släppa in julanden i min själ. Juldemonen kommer som ett paket på posten med samma glädje och frenesi nästa år, likt ett barn som kommer till lek och buslandet. För det är nog vad det är för juldemonen. Lek och buslandet.

Beerdrinker´s and hellraisers!!

Vintern är här, snön formligen väller ned och det är julafton om ganska prick en vecka. Livet är gott och kylen är full, vad mer av vår tid kan man kräva så här års??  I min mening absolut ingenting. Mina barn är friska och äter som hästar. Dom hjälper till med hushållet och snöskottningen. Präktiga som få! I mina ungdomsår så var jag nog inte lat, ej heller överaktiv med hushållssysslorna. En ganska normal unge med andra ord. Något som fångar alla ungars uppmärksamhet var det som hände utanför ramverket av ens pedagogiskt utformade bubbla. Pedagogisk i mitt fall kan jag kanske får utveckla i en bok någon gång. Synd bara att titeln till min bok är tagen av Salman Rushdie med verket: Satansverser. Tror däremot att den boken jag skulle skriva kunde resultera i endel hot och oroligheter men i en betydligt mindre del av världen än hela mellanöstern som tidigare nämnda författare lyckats med. Men det som man bär med sig utformar en till den man är på gott och ont. Därav har mina kottar en far som inte kanske faller in i mallen med dom tre stora Véna Volvo Villa och Vovve som hörnstolpar. Dom har en gubbe som kanske är nog så påhittig och spontan. Jag tvättade en förgasare till Toms snöskoter i mickrovågsugnen häromdagen, funkade jättebra (försök inte själva om ni är rädd om mickron eller förgasaren). Men min son tyckte att jag var omogen och oansvarig när jag leende tog ut den ur vatten och diskmaskinslösningen som den badade i. Han skakade på huvudet och skrattade lite plågsamt åt mitt trick. Några veckor tidigare så stog jag inför problematiken att hitta en lämplig vinterförvaring till min Harley. Jag mätte och stegade och hittade en perfekt och väl övervakad plats till den. Farstun hade en nästan skräddarsydd hörna för min ena ögonsten (dom andra ryms i garaget). Sagt och gjort så gillrade jag upp lite grova plankor upp för trappsteg och kantstenar och vred igång hojen. Tänkte för mig själv att den mullrade gott och vred lite provocerande på gasen för att väcka lite liv i byhålan och kanske få ut ungarna till min balansakt upp för plankorna, som ledde upp över brostegen in i farstun. Intet ett liv i huset. Inte ens ett nyfiket huvud syntes i fönstrena. Jag körde lite besviket in min motorcykel in i farstun utan min publik av ungar. Väl inne i farstun så fann jag det lite triumferande väldigt passande som en liten höstsalut att framkalla lite gummirök. En vilt spinnandes Harley med raka rör i farstun borde väl fan få dom att sticka ut huvudet. Men näää intet ett liv.Jag stängde av den lite morloken och ställde den på stöd där den nu har sin plats. Gick in i köket för att kolla om kottarna gått under jorden när dom inte ville visa sin uppskattning till ljud, balans och rökshowen. Tony satt med huvudet i läxboken och Tom fixade vid spisen med kvällsmaten. Besviken så frågade jag varför dom inte kom och såg mitt väl oigenomtänkta skådespel. Tony tittade lite förstrött upp ur boken för att trött meddela att det minsann var några sidor kvar av läxläsningen, Tom proklamerade irriterat att han blivit tillsagd att hjälpa till med maten och så gjorde. Jag älskar mina barn men varför får dom mig att känna mig så oansvarig och omogen?? Något som i och för sig hjälper mig när jag tänker på deras framtid. Några Beerdrinker´s and Hellraisers har jag nog inte varit med och fostrat lyckligtvis.    

Cyanid och motorsågar

Jag brukar inte gnälla eller tjata, jo kanske om hur underbart jag finner livet. Just idag så ska jag spy ur mig lite galla. Jag har laddat negativitetsbössan denna dagen med tretton timmars grubbleri. Tretton timmar för det var min arbetsdag denna dag. Från arla morgon till sen kväll har jag arbetat och grubblat över en massa skitsaker som fått mig lite ur balans denna vecka. Kronan på verket som skapade detta blogginlägg var när jag kom hem till ett småsvalt hem med tom vedlåda och micrad eldorado risgrynsgröt kryddat av en huvudvärk härstammande från helvetet. Att ta livet av sig vore alldeles för enkelt en dag som denna. På tok för trist dessutom. Har inte pissfull jonglerat med tre motorsågar naken ännu. Ej heller påverkad av sanningsserum dejtat lika många biopolära svärdslukorskor samtidigt ännu. Nä jag kan roa mig ett bra tag till ännu utan att glädjeämnena tar slut. Små saker jag funderat på, som hurvida jag kommer få någon pension (om jag lever så länge) när jag når den aktningsvärda åldern 75. Tror att borgarna kommer flytta pensionsåldern framför mig som en morot framför en åsna. Men jag har lösningen på dom problemen när jag (om) kommer dit. Kroppen kommer säkerligen vara sargad av både motorsågar och svärd när jag kommer dit så det blir nog ett motbjudande vårdpaket spetsat av sömntabletter och lugnande med fötterna doppade i näringslösning som en krukväxt om staten får bestämma. Men det får dom inte!! Jag har funderat ihop ett pensionspaket: Det blir en bankkupp som ska föda mig på en paradisö i västindien eller placera mig på livstid i något fint fängelse i vårt avlånga land. På kåken är det väldigt viktigt att man överlever och tar sitt straff. Bra mycket bättre än långvården med den precis raka motsatta tankegången. Men om man nu inte duger till det efter att ha sprungit benen av sig efter den fiktiva moroten som moderaterna håller upp så får det bli något festligt avslut istället. Det ser inte särskilt inbjudande när folk tar liver av sig i filmer med diverse metoder eller tabletter. I synnerhet inte spioner som tuggar i sig cyanidkapslar. Borde dom inte ta det som ett stort stolpiller istället. Så man får liksom ett leende som avslut istället för att grina illa och se helt galna ut.  Jag skiter i det där med olika metoder. Fri sprit, viagra och någon illegal uppiggande substans i en suggestiv miljö tills pumpen stannar om allt går åt helsike. Nu när jag tänker på det så kanske inte mitt liv är så illa. Kan leva med lite micrad gröt om jag får nå pensionsålder!

2%

Jag älskar mat!! Jag kan koppla ihop nästan alla trevliga minnen jag har med mat och matlagning. Resor, länder, människor, fester och vänner! Föda är en av dom två sakerna som driver mänskligheten frammåt. Den andre är fortplantning. Mat och sex med andra ord. Mat kan vara väldigt sexig, mat kan vara adrogyn och väldigt osexig. En trerättersmeny som börjar lite lätt med en vitlökstoast landar på en grillad svärdfisk och flyger iväg på en chokladmousse allt komponerat med vin som får själen att vibrera, eller skolans rektangulära gråvita fisk med överkokt potatis med mellanmjölk.... Förstår man inte den metaforen då gillar man inte mat eller så har man inte fantasi så det räcker att läsa resten. I går så åt jag en lunch som en hungerstrejkande Saudier INTE skulle vara avundssjuk på. Halvfabrikat kan komma i alla de former har jag upptäckt för många år sedan. Att dess näringsinnehåll varierar begriper jag också utan att vara utbildad dietist. Menvadfan det finns gränser, eller finns det verkligen det? Jag hade kris i mitt matlådeförråd denna vecka så jag stöttade med en låda färdig fiskgratäng. Efter att jag pressat i mig dyngan så läste jag innehållsförteckningen på 350 gram lunch/oral förnedring: Fisk 30% Potatismos 44% Skaldjurssås 26% varav 2% räkor....26 procent skaldjurssås är 91 gram potentiel njutning. Eller en fullständig blåsning för alla läckergommar. Två procent räkor på den mängden motsvarar 1,82 gram räkor!!! Kunde man inte hellre skrivit att det kunde innehålla spårämnen av en nytvättad skithusdörr på en räktrålare. Det var tamejfan det fattigaste och futtigaste jag ätit sedan jag ätit vita bönor i tomatsås i en månad i sträck. Då var jag ung och tvingad och nu var jag mest bara lat. När man är lat har jag hört att man blir fet, hur kan man bli fet på någonting som smakar som upphettad luft och innehåller 1,82 gram räkor undrar jag just nu........

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0