nordsvensk

En sak som jag idag grunnat på är något en väldigt kär vän myntade för mina öron nyligen.

”Om man måste ge någon beröm för att individen helt plötsligt beter  sig på ett normalt sätt så är det väl ändå helt sjukt”

Tanken har bollat runt i ett par dagar och tillslut så kunde jag inte göra annat än le. Vilken förbannade hycklare jag är ibland. Jag höll med när jag hörde uttalandet och gör det än idag men har varit offer eller rättare sagt måltavla för precis den märkliga företeelsen oftare än jag tänkt på tidigare. Under dom åren jag varit pappa på halvtid har jag mötts av människor och främst kvinnor som sett det märkligt att jag varit på affären och storhandlat med dom. Blivit berömd hos tandläkaren för att jag följer med mina barn dit. Och bara faktumet att vi bakar och lagar stora middagar ihop gör mig märklig och utstickande för vissa. Men hur många mödrar får beröm av folk på affären för att hon är så duktig som tar med barnen på affären osv?? Inte många mödrar får höra det jag hört tror jag att en oberoende undersökning skulle visa.  Där är en normal handling helt plötsligt beundransvärd.

  I en facebook status skrev jag idag ” Att berömma någon för en normalitet är som att dunka en terrorist i ryggen för att han inte sprängt någon i luften just den dagen”. Kanske lite hårt att använda ordet terrorist men det är i mina tankar lika absurt att få beröm för någonting som är naturligt och i sak ens ansvar. Ska en missbrukare få beröm för att denne inte använder droger. Eller en alkoholist för att han/hon inte river stället för en gångs skull och dricker sig till medvetslöshet i en vecka utan ”sköter sig” och dricker med måtta just det tillfället. En kollega skojade på jobbet och tyckte han var snäll som inte sköt gnistor med svetsen över en annan som stod under han. Då drev han med normen men i många fall så är vi blinda för det vi gör.

  Att berömma människor för att de tar det ansvaret dom har i sitt yrkes och privatliv är en fullständigt absurd tanke. Att ta ansvar över relationer är lika viktigt men för många överraskande. Att jag som separerad far har en god relation med mina två äldsta barns mor är beundransvärt har jag mer än en gång fått höra. Det är väl ändå mitt ansvar och mitt förbannade åtagande att det så ska vara och förbli. Att det inte är lika lyckosamt med min yngsta sons mor och mig är ingen som säger någonting om. Det är normalt för den stora massan men väldigt beklagligt i detta fall.

 Skulle det kännas normalt att alla USAs presidenter får nobels fredspris för att de inte bombar ett u-land tillbaks till stenåldern bara för att de kan om dom vill? Jag får beröm för att jag inte beter mig som en idiot med mina barn, utan älskar kottarna och visar det varje dag.