Ecodrive!
Möter nya människor varje dag. Nya lenden som värderas och nya vänskapsband som kanske växer, några krymper och försvinner. Men några möten med människor kommer aldrig försvinna då deras personlighet varit lika stark som vänskapen och upplevelserna man haft med dom. Även om vänskapen kanske tynat och personerna drivit iväg till andra platser och levnadsöden än en själv. Det är dessa färgstarka individer som får en att möta nya med ett leende, för chansen finns att just det skeva leendet du ser med dom glittrande ögonen är biljetten till nästa stora äventyr. Man vet inte i förväg om det är ett tillfälligt möte eller en livslång varm vänskap.
I min ungdom så stötte man och blötte allt med dom kompisar som man trodde skulle vara där för evigt. Det var inte på något sätt konstigt att man trodde det för dom funnits där nästan hela sitt liv, Som kanske inte hunnit bli mer än en sisådär 18 år långt. Skitlångt tyckte man då, Lyckligtvis så är mannen långt ifrån utvecklad mentalt vid 18 års ålder. Är man 18 år mentalt i en 38 årig kropp så finner stora delar av omgivningen det som ett solklart fall av mental ohälsa. Så illa är det med en 18 årig man, eller pojke för den delen. Men när man var där och då var man på topp, man visste precis allt och var bergsäker på lika mycket. Det enda man tycktes sakna var finanser att förverkliga planerna att ta över världsherraväldet.
Att man sedan köpte en låda öl när några skitkronor rullade in var bara för trösta sitt missnöje i baksätet på någon gammal mattsvart raggarbil med kompisarna. Om man sparat skitkronorna några helger eller någon månad istället för att sponsrat systembolaget, så skulle nog finanserna kanske blommat lite bättre och målet kanske inte varit närmre men levern friskare. Men historierna och minnet varit mycket fattigare än det nu är.
Vi vaknade en sen söndag på var sin madrass. I en lägenhet med okända människor, i alla fall så var dom det när vi nyktrat till. Kände knappt igen värdfolket. Dom kände dessvärre mig och mina två vänner. Inte för mig en ovanlig söndag. En rätt väl inrutad helg för en 18 åring som mäter sin förmögenhet i tomma ölburkar och med en gradering på tankmätaren. Halv tank var man trygg med att kunna lägga norra sverige vid sina fötter. Full tank och en reservdunk eller två så var man oövervinnelig. Man hade tillgång och möjlighet att lägga hela Sverige vid sina fötter. Eller kanske från Stockholm och uppåt, eller man trodde sig kunna erövra det i alla fall. Tron kan försätta berg sägs det, i detta fall satte det oss mest i knipor.
Denna söndag med ihoplimmad gom och otvättat hår med hygien som kan ifrågasättas, efter ett korståg på stadens gator och torg i dagarna två så var förmögenheten nere på en högst tveksam nivå. Bränslenålen rördes inte när vi släpat oss ut till min gamle väns oranga volvo från -73. Plånboken var tom och gapade som ett svart hål. Grillkiosken var en våt men omöjlig dröm. Mat fanns närmast hos min nu svärande chaufförs mor en mil bort lite drygt. Kanske lite möjligheter till personlig hygien också. Inte ett tokigt mål för tre sargade utmärglade och fattiga grabbar. Om nu bränslet räckte dit.
Det gjorde det inte..... Vi fick soppatorsk 100 meter från bensinmacken som vi ändå inte hade råd att tanka på. Men vid gott mod så rullade vi in på macken och gick igenom asskoppar golvmattor och säten. Fyra och femtio tror jag vi fick ihop! Inte fullt en liter bensin fick vi. Och det var fortfarande väldigt långt kvar. Vi hade inte en chans i helvetet att komma ända fram till det som nu kändes som en hägring med varm mat, tvål och vatten.
Sagt och gjort så siktade vi mot målet och hoppades på under och en mild gasfot så vi slapp gå så långt. Lite ecodrive som det nu populärt kallas. Glöm det! Han höll gasen i botten ut från bensinmacken och igenom rödljus och korsningar. Innan våra trötta hjärnor förstått och uppfattat att han körde likt vi var jagade av hinhåle började det gå rejält fort. Vi skrek och försökte överrösta den gamla bilen. Lugna den stirrige chauffören som nu inte steg av gaspedalen. Men han lyssnade inte mer än att han proklamerade att det nu var bråttom att hinna hem innan bränslet tog slut. För gå på tom mage det ville han inte ens höra talas om. Jag orkade inte kämpa emot ett så idiotiskt resonemang, jag lät tröttheten ta över blundade och lade mig i sätet för att slippa se skräckfärden.
Men vi tog oss fram till vårt mål med någon guds försyn. Det borde inte gått och än idag så finner jag händelsen som märklig. Vi borde fått gå några kilometer med fakta på hand. Kanske längre med tanken på körstil. Men vi hade fel. Sensmoralen är att ibland så har man tur och det omöjliga sker. Le när någon gör det emot dig. Även om det just nu inte betyder något så kan det vara början på ett tidigare omöjligt äventyr eller en varm vänskap.
Kommentarer
Trackback
