Den lilla kapitalisten!!

Januari är en riktig skitmånad socialt och kreativt. Tankarna fryser inne och lagras som en packe med fiskpinnar i ett bortglömt hörn av frysboxen. Själen har blivit seg och oinspirerad och kroppen gör precis det den måste göra för att överleva tortyren av kyla. Man äter skiter och sover mellan de nödvändiga göromålen som arbete och kroppslig sanering. Höjdpunkten på en januaridag för en sann norrlänning är när man ger upp. Kroppen landar på närmsta vadderade yta från ytterdörren sett och livslusten och modet som eventuellt fanns där förångas med de sista andetagen man tar innan man somnar. Ingen skönhetssömn utan mer som en ständig bakfylla som drabbat en i tre månader. Till råga på allt så är de flesta fattiga till den gränsen att kyrkråttorna inte ens pissar på en efter den lite för yviga manövern med kreditkortet strax innan den globala masspsykosen som kallas jul.
 
Men inte familjen Markström med vänner. Av någon förbannade anledning så verkar nivån normaliseras i en demografisk synvinkel. Det bakas bullar och snickras på som en genomsnittlig svennefamilj gör i blomstrande juni. Barnen hittar på djävulskap och fadern i hemmet, det vill säga jag får hålla dom under uppsyn. Vilket inte är så lätt mellan varven då arbetet kräver en väldig tid och energi. E mail trodde jag inte var en bundsförvant att räkna med i den kampen. Men tekniken går frammåt och skolan och fröknarna har hittat ett nytt sätt att leverera opersonliga men välformulerade brev till föräldrar vars barn inte begripit att det är smällkall vinter och deborde därigenom inte skapa mail och huvudvärk. Mailen dimper dessutom in i min så kallat "smart phone" som effektivt fått sin ägare att känna sig stendum och förvirrad med märkliga ljud och vibbrationer, som i olika kombinationer betyder allt från att det är dags att stiga upp till att Aftonbladet har en ny löpsedel. Sällan ringer den och man får prata med en livs levande människa i jämförelse med andra märkliga och nyckfulla meddelanden.  
 
Det plingade och vibbade i fickan strax efter årsskiftet när jag var och arbetade. Barnet hade då medverkat i en samlad aktion försökt flytta en bil som visseligen varit felparkerad men ändock en bil. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Bilen var felparkerad för visso men att förflytta den var en handling som stred mot brottsbalken och defenetivt den rättspatos jag försökt och försöker förmedla hemma. Efter ett långt resonemang om hurvida man får bilda ett medborgargarde så fort en felaktighet iaktagits i vår herres hage så fann min älskade son att dom principer som sammhället skapat var acceptabla men full av brister. Lugnet som följde var högst njutningsbart i en förälders ögon.
 
I veckan så gjorde den samma ljud och vibbration. Samma avsändare som förra gången avslöjat min sons förehavanden hade även denna gång avslöjat ett nytt intiativrikt drag under skoltid. Han hade försökt inkassera pengar efter en utförd tjänst han och hans kamrater bidragit med i en krånglande dator. Felet var inte att dom inte löst problematiken för beställaren. En skolkamrat i detta fall. Felet var att dom inte fick ta betalt då kamraten vägrade lämna ifrån sig den överenskommna summan för uppdraget. Lärarinnan har nu förklarat för min son och co att detta är helt förbjudet. Jag kan tycka att det är fullständigt rätt av lärarinnan att ta tag i detta otyget.
 
När jag och min älskade son satte sig ned och diskuterade kunde jag dock inte vara arg på den lilla entreprenören. Son till en företagare så säljer han tjänster och vill naturligtvis ha betalt enligt avtal likt mig. Elev till en skola som säljer bulla lotter och annat bjäfs så finner han det naturligt att göra affärer där. Barn i ett samhälle där "Money talks and bullshit walks" så vill han göra karriär på sina kunskaper. Vi vuxna politiker, föräldrar, lärare, medborgare gör precis samma sak varje dag. Hur kan jag förklara att det vi gör varje dag är fel för han och hans kompisar????
 
Jag älskar mina barn och deras nyckfulla ideer. De som får en lärare att skriva mail så ofta en så trött och slitsam Januarimånad är nog de som kommer att driva det här landet som vuxna. Dom gör inte rätt i alla ögonblick men de gör någonting som dom tror på för vi har lärt dom det. Barn gör inte som vi säger utan de gör som vi gör :) 
  
 
 
 
  
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0