Fredagen började med myrkryp under huden, tusenmilablick och tunnelseende. Göromålen rullade på min inre filmvisning likt en text. Snabbt oändligt och osammanhängande. Mat julklappar barn bak osv. Inte värre än för någon annan, ej bättre heller men för en slutkörd jag ett inre kaos. Lördagen fortsatte med mer inhandling efter att bilar blivit hotade besvurna och väckt till liv. Kände mig iaktagen av något hela dagen men ignorerade det. Söndagen kom och det kändes lite mindre stirrigt och listan med göromål krypt betänkligt. Pepparkakshus skulle nu tillverkas i det Markströmska hemmet. I ett meditativt tillstånd kontrollerades listan inför det som skulle göras. Koncentrationen skärptes och pulsen gick ner inför det man kanske skulle kunna kalla för en studie i smärta!! Pelare skulle handrullas av pepparkakor som var nygräddade men händerna. För er som missat pepparkaksbak så är det tvåhundratjugofem grader i ugnen, således är pepparkakorna det också när man formar pelare med händerna. Som klister till våran årliga tradition så används napalm. Jo smält socker från en upphettad stekpanna. Klistrigt segt och några hundra grader. Ett intressant material... för någon som piskar sig till sömns med en niosvansad katt. Satans vad man kan bränna sig. Ungarna skrattar som dom blivit lärda av sin egen far att göra och juldemonen sitter i mitt kök och fnissar någonstans. Pepparkakshuset blev enormt fint men jag kände mig inte riktigt befriad från juldemonen och hans lite elaka glittriga blick. Hade nu förstått att det var han som iaktagit mig tidigare. Jag försökte fördriva han nu med glad julmusik och varma revbenspjäll och lugnet började infinna sig. Ungarna knäppte nötter och vakade en stund. Vi hade en stund i harmoni och dom levande ljusen glittrade ikapp med våra förväntande ögon. Julaftonen var bara bakom hörnet. Paketen skulle nu slås in när kottarna kommit i säng, inget kunde nu gå fel. Prylarna lades i kartonger och det tisslades och tasslades som en riktig liten tomteverkstad. Pappan hade fått en rom och ett par öl. Huset var städat och fejat efter bygg och matlagningsmanövern. Kottarna sov så sött som dom någonsin kunde och det brann i spisen. Nirvanat var nu så nära som det någonsin kunde vara med tanke på den för mig lite ångestfyllda högtiden. Paketen skulle bara slås in och adresseras innan jag skulle få min sömn. Meeen så jävla lätt skulle man inte tro att juldemonen skulle ge sig. Vid första paketet så fann jag varför det var så billigt paketpappret. Det räckte inte runt första paketet ens. En splitterny rulle från affären. Ångesten sköljde över mig och återigen fick jag tunnelseende. Huvudet malde och jag försökte minnas om jag köpte fler rullar. Samtidigt så gick jag igenom alternativa metoder, planer och tillvägagångssätt för min inslagning. Jag såg för mitt inre hur barnen fick oinslagna julklappar och såg ledsna ut. Juldemonen hade mig i ett järngrepp. En timme senare och med en nogrannhet som en lätt berusad kriminaltekniker som är övertrött hade jag funnit dom rullarna jag glömt att jag tidigare köpt. Nu var allt inslaget och sängen väntade inbjudande med nya rena lakan. Julaftonen blev i harmoni. Min lilla familj är vacker, varm och kärleksfull. Magen är också full och jag kan avfärda årets juldemon och släppa in julanden i min själ. Juldemonen kommer som ett paket på posten med samma glädje och frenesi nästa år, likt ett barn som kommer till lek och buslandet. För det är nog vad det är för juldemonen. Lek och buslandet.
