Järn-ätande jättekänguruer

Är ett av några ord som dykt upp i vår familje-lexikon, och några fler mystiska ordstäv. När barn växer upp så får dom olika maniska beteenden som kommer i oregelbundna skov. Legomani, teckningsritningsmani, kissochbajsmani, och en massa andra saker som barn kan cirkulera runt i en frekvens som kan få en förälder att fasa. Mina kottar hade för några år sedan en vansinnig besatthet i just dinosaurier. Det var inte bara dinosaurier på deras teckningar utan i deras leksakslådor fanns det en klar överrepresentation av just dessa förhistoriska monster. Dom försökte också föreställa monster själva i möjliga och mindre lämpliga tillfällen, som till exempel vid matbordet. Dinosaurier fick samma smeknamn som inlägget här har av ren tristess pga allt tjat om dessa krita-djur... Mina barn är underbara. Kan inte säga annat än att dom är en gåva som roar och ibland oroar men mest värmer mitt pappahjärta. En situation i dag gjorde att jag skriver just om detta i min blogg. Alla yrkesverksamma småbarns-föräldrar vet hur dom slits mellan karriär och familj. I mitt fall inte så mycket att just göra karriär som att vara en god arbetare som tar ansvar. Mitt arbete denna dag tog en vändning då jag fick "reparera" det någon annan i sin flummighet gjort galet. Det vill säga att det någon annan skitit i fick jag på mitt schema. Med en människan som delegerat arbetet flåsandes bakom nacken med orden i stil med att det MÅSTE vara klart i dag osv så tände jag en cigg och vände mig om och såg han i ögonen med orden: -Det skiter jag fulständigt i!! Mina barn väntar på att bli hämtade av sin far på fritids vid klockan fem. Som svar får jag ett så dumt utlägg att jag nästan tappade kontrollen på mitt välkänt dåliga humör. - Har inte dom dära barnen någon mor!! Jag jobbar i sanningens namn med Järn-ätandes jättekänguruer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0